16 maj 2018

Grebbestad EKO IPA och Girl from the North Country

Grebbestad Eko IPA 3,5%

Även om den ljusa lagern fortsätter att dominera bland folkölshyllans greppvänliga halvlitersburkar,  får man onekligen intrycket av att  IPA:n har intagit poleposition i klassen mindre glasflaska. Det hela är förstås fullt förståeligt då den blommiga humlen bidrar med en slags "illusorisk" sötma som fungerar fint även med en lägre alkoholstyrka. En ganska typisk representant för den välhumlade folköls IPA:n är Grebbestad EKO IPA.

Färgen är någonstans mellan gyllengul och bärnstensfärgad. Skummet är grovt och sjunker ner utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och persika. Kolsyran är pigg, på gränsen till stickig. Smak av grapefrukt och bergamott. Rejäl, örtig humlebeska och lång eftersmak. 


Girl from the North Country

Echo är inte bara engelska ordet för eko, det är också namnet på en av Bob Dylans tonårsförälskelser. En bit in i Martin Scorceses dokumentär No Direction Home (2005) hittar man ett charmigt intervjuklipp där Bob Dylan reflekterar över sina flickvänner i uppväxtstaden Hibbing "Her name was Gloria Story.... Gloria Story. I mean, that was her real name. Second girlfriend was named Echo. Now that's pretty strange. I've never met anybody named Echo." 

En fråga som har diskuterats i Dylankretsar i snart sextio år är om det är denna Echo Helstrom som är förebilden till kvinnan i Girl from the North Country: 

Well, if you're travelin' in the north country fair
Where the winds hit heavy on the borderline
Remember me to one who lives there
She once was a true love of mine

Well if you go when the snowflakes storm
When the river freeze and summer ends
Please see if she's wearing a coat so warm
To keep her from the howlin' winds

Please se for me if her hair hangs long
If it rolls and flows all down her breast
Please see for me if her hair hangs long
That's the way I remember her best 

I'm a-wondering' if she remebers me at all
Many times I've often prayed
In the darkness of my night
In the brightness of my day

Girl from the North Country är - såväl text- som melodimässigt - en kreativ bearbetning av den engelska folkvisan Scarborough Fair.  Låten skrevs under en Englandsresa i december 1962 och spelades in i  studio våren 1963.

I artikeln Just Like a Woman: Dylan: Authenticity, and the Second Sex (2006) noterar Kevin Krein och Abigail Levin att Bob Dylan har en tendens att placera sina drömkvinnor i tidlösa, lantliga miljöer där de förblivit opåverkade av städernas  nedbrytande och själsdödande konsumtionskultur.

En besläktad tankegång hittar man i litteraturvetaren David Pichaskes essä Bob Dylan and the Search for the Past (1983). Pichaske menar att Dylan representerar en typiskt amerikansk tradition där samtiden beskrivs och förstås med hjälp av en mytologiserad och idealiserad dåtid.

Bägge resonemangen passar onekligen väl in på Girl from the North Country. Sångens vindpinade borderline utgör inte bara en gräns mellan naturen och kulturen utan också  mellan nuet och det förflutna.

Vid en första anblick framstår Girl from the North Country som en vanlig, om än något sorglig, kärleksskildring där sångjaget ber lyssnaren om att framföra en hälsning till en gammal ungdomskärlek, samt försäkra sig om att hon inte fryser.

En närläsning visar dock att omsorgen är av underordnad betydelse; trots att sångjaget inte längre älskar kvinnan (she once was a true love of mine) ska budbäraren ändå påminna henne om att sångjaget lever. Och inte bara det. Budbäraren ska också säkerställa att kvinnans utseende överensstämmer med sångjagets minnesbild. (Please see for me if her hair hangs long / That's the way I remember her best). Det är som om minnet av det som varit är viktigare än det nu som faktiskt är.

Men det stannar inte där. Sångjaget undrar också om hon minns honom (I'm a-wondering' if she remembers me at all). Kanske är detta  anledningen till att han vill påminna henne om att han finns. Vi är bara hela människor så länge vi upplevs och bekräftas av andra och hennes glömska riskerar att utplåna honom.

Huruvida det är Echo Helstrom som inspirerat Girl from the North Country bli således en rent akademisk fråga. För saken är den att sången - sin titel till trots-  egentligen inte handlar om flickan från norr utan om sångjaget själv.


Litteratur:

Kevin Krein och Abigail Levin : "Just Like a Woman: Dylan: Authenticity, and the Second Sex" i Bob Dylan and Philosophy - It´s alright, Ma (I'm only thinking), red. Peter Vernezze och Carl J. Porter, Chicago 2006.

David Pichaske; Bob Dylan and the Search for the Past i All Across the Telegraph, red. Michael Gray och John Bauldie, London 1987

10 maj 2018

Ysta Våröl och Nettie Moore

Ysta Våröl 3,5%

Så här vid kristi himmelsfärd är våren på god väg att bli sommar. Utan vidare dröjsmål ger sig därför folkobob i kast med den halvmörka säsongslagern Ysta Våröl från Österlenbryggarna.

Ölet är bärnstensfärgat och helt klart. Bär, äpple och lite jäst i doften. Skummet är tätt och sjunker ned till en långvarig float. Inga rester. Kolsyran är något stickig. En svag jästton finns, men annars domineras smaken av en syrlig sötma som för tankarna till bigarråer. Försiktig beska. Maltig, men ganska kort eftersmak.

Nettie Moore

Det finns vårsånger som pulsar i snö och längtar efter sol och fågelsång. Och det finns vårsånger som står mitt i den framrusande våren och extatiskt hyllar blomsterprakten. Sedan finns det Bob Dylans Nettie Moore där våren enbart innebär frånvaron av vinter. Eller mer bestämt: Vintern är slut, men inget har kommit i dess ställe. I refrängen beskrivs tillståndet så här:

Oh I miss you Nettie Moore
And my happiness is o'er
Winter's gone, the river's on the rise
I loved you then and ever shall
But there´s no one here that's left to tell
The world has gone black before my eyes

Refrängens två första rader är hämtade från Marshall S. Pikes Little White Cottage (Gentle Nettie Moore) från 1857 - en sång som utgör både en resonansbotten och kontrast till Dylans dito. När Pikes Gentle Nettie Moore inleds med en skildring av en pastoral sommaridyll (In a little white cottage / Where the trees are ever green / And the climbing roses blossom at the door) börjar Dylans med att den förvirrade och vilsne Lost John sitter på ett järnvägsspår samtidigt som en apokalyptisk hagelskur (typiskt aprilväder) drar förbi:

Lost John sitting on a railroad track
Something's out of wack
Blues this morning falling down like hail
Gonna leave a greasy trail

Det är en säregen blandning av stilnivåer och arkaismer. Gammal blueslingo och hipsterslang varvas med bibliska profetior. Hagelskuren som lämnar ett oljigt spår alluderar förstås på Robert Johnssons Hellhound on my Trail, men är också misstänkt lik den sjunde av Egyptens tio plågor.

I andra versen ändras berättarperspektivet och ett jag träder fram och presenterar sig. Det är ett rimligt antagande att jaget är den tidigare nämnda Lost John, men helt säkra kan vi inte vara. Det gammaltestamentliga tonfallet återfinns även här, och om det inte vore för det faktum att varken Jeremias eller Hesekiel spelade i ett cowboyband, skulle personbeskrivningen kunna vara hämtad ur någon av profetböckerna:

I'm the oldest son of a crazy man
I´m in a  cowboy band
Got a pile of sins to pay for and I ain´t got time to hide
I´d walk through a blazing fire, baby, if I knew you was on the other side

Allt eftersom låten fortskrider framträder två separata teman. Det ena är en kritik av det moderna projektet; upplysningsfödan har jäst till syra samtidigt som byråkraterna och demagogerna breder ut sig:

'The world of research has gone berserk
Too much paperwork
Albert's in the graveyard, Frankie's raising hell
I'm beginning to believe what the scriptures tell

I'm going where the Southern crosses the Yellow Dog
Get away from those demagogues
And the bad luck women stick like glue
It's either one or the other or neither of the two

Sångjagets räddning blir att fly till Moorhead, den plats där järnvägslinjerna Southern Railroad och Yazoo Delta Railroad (i folkmun kallad Yellow Dog) korsar varandra. Moorhead var en central mötesplats för den första generationen deltabluesmusiker och har odödliggjorts i bluesklassikern Yellow Dog Blues.

I Dylans Nettie Moore fungerar bluesen som ett uttrycket för en allmänmänsklig livskänsla. Blusen - och då särskilt deltabluesen - representerar det ursprungliga och eviga. Sett ur detta perspektiv blir det logiskt att sångjaget först förkunnar sin växande tilltro till "the old scriptures" och strax därefter berättar om (pilgrims-) resan till Moorhead.

Det andra temat handlar om kärlek, åtrå och längtan. I Pikes Gentle Nettie Moore förstår man så småningom att Nettie Moore är död och att sångjaget ser fram emot att möta henne i himlen (But I'll wipe all the tears from my eyes / For as soon as life is past / I shall meet you once again). Hos Dylan blir man däremot aldrig riktigt klar över om Nettie Moore är en faktisk person, en önskedröm eller ett minne som hålls vid liv. Kanske spelar det inte heller någon roll. Dock råder det ingen tvekan om att kärlekskänslan är avgjort mer fysisk i Dylans Nettie Moore. Men även här rör sig en bluesande genom sången; en ande som ger sig till känna genom en sexuellt laddad metaforik:

She says, "look out daddy, don't want you to tear your pants.
You can get wrecked in this dance."
They say whiskey will kill ya, but I don't think it will
I'm riding with you to the top of the hill


Don't know why my baby never looked so good before
I don't have to wonder no more 
She been cooking all day and it´s gonna take me all night
I can´t eat all that stuff in a single bite

Det är antingen ytterst ironiskt eller extremt passande att Nettie Moore finns med på ett album som heter Modern Times´(2006). Förutom textens explicita antimodernism är det musikaliska uttrycket dessutom mer ålderdomligt  än tidlöst. Trumspelet är monotont och minimalistiskt, basen likaså, och det påminner faktiskt en hel del om ett jugband. Om det inte vore för det melankoliska och långsamma framförandet förstås.

Dylans Nettie Moore slutar som den börjar. Fast tvärtom. Sångjaget är inte längre "out of wack" utan fylld av tro: Today I´ll stand in faith and raise / The voice of praise. Konnotationerna till en rättegång leder effektivt tankarna både till den världsliga lagen och den ovanmänskliga domen.

Även vårvädret är bättre - vilket förstås blir ett problem för den som längtar efter slutgiltighet och evigt (?) mörker: The sun is strong, I'm standing in the light / I wish to God that it were night.

29 april 2018

Kôbbeöl och Solid Rock (live version 1981)

Kôbbeöl 3,5%

Så har det återigen blivit dags för ett öl från Grebbestad bryggeri. Denna gång är det den ljusa lagern Kôbbeöl.

Svag doft av ljust bröd. Kolsyran är diskret. Färgen är ljust halmgul och helt klar. Det grova skummet sjunker undan långsamt  utan att lämna några rester. Rena och tydliga malttoner, men överlag något tunn. Beskan är torr och långvarig. Lite müsli i avslutet.

Kôbbe är ett dialektalt ord som avser en slät klippa som sticker upp ur havet. Etymologiskt är det samma kubbe som vi hittar i kubbsäl, ett djur som gärna solar på släta klippor.

Solid Rock (live version 1981)

Herre, min klippa, min borg och min räddare, min Gud, berget som är min tillflykt, min sköld och mitt starka värn, min fristad. (Psaltaren 18:3)

Under de senaste åren har vi kunnat se en radikal omvärdering av Bob Dylans kristna period. Det finns förstås flera förklaringar till denna omsvängning.

En anledning kan vara att det tillkommit nya generationer av lyssnare och Dylan-entusiaster, en publik  som på sin höjd var haklappsbarn när Dylan blev bekännande kristen och därför inte heller upplevde omvändelsen som ett personligt svek.

En annan orsak till det ökade intresset för Dylans kristna period beror på att gospelmusiken numera omfamnas även av en ickereligiös publik. Det ökade intresset för gospelmusik har i sin tur lett till en större förståelse för genrens specifika musikaliska uttryck och textvärldar. Michael J Gilmour, en kanadensisk teolog som särskilt intresserat sig för kopplingen mellan religion och populärmusik, skriver så här i The Gospel according to Bob Dylan (2011):
I think we can also safely surmise that Bob Dylan genuinely enjoys gospel music. Quite apart from theories of personal crisis and conversion or theological questions both Jewish and Christian, we should remeber that gospel music has deep roots in American culture. Dylan's longstanding appreciation for and knowledge of the American music tradition is well documented. Between 1979 and 1981, he indulged himself in in gospel as yet another musical form. (...) Those uncomfortable with the religious dimensions of Slow Train Coming, Saved and Shot of Love might do well to think of Dylan´s so-called conversion as a transformaion analogous to his earlier musical twists and turns.
Av de tre album Gilmour nämner är Saved (1980) utan tvekan det mest gospelorienterade. På skivan hittar vi bland annat Solid Rock, en låt som inleds med en refräng i vilken Gud och gudstron liknas vid en evig, orubblig klippa:

Well, I´m hangin' on to a solid rock
Made before the foundation of the world
And I won't let go, and I can't let go, won't let go
And I can't let go and I cant't let go no more

Inom gospelmusiken är refrängen alltid överordnad versen. Synkoperad och trestämmigt framsjungen utgör den inte bara sångens centrum utan även dess början och slut. Hos Dylan är det däremot sällsynt att refrängen föregår versen. Utom på Saved förstås, där det händer fyra gånger.

Men det är inte bara strukturen i Solid Rock som påverkats av gospelgenren, även textmässigt märks inflytandet. Det är knappast några teologiska hårklyverier eller religiösa spetsfundigheter som presenteras. Istället återges gospelns dikotoma världssyn; det är köttet mot anden, frälsningen mot fördömelsen.

Perspektivet är också strängt individualistiskt. Även om slaget mellan gott och ont är globalt - för att inte säga universellt - utkämpas själva striden i varje människas inre. Detta resonemang dras till sin spets i Solid Rock när sångjaget konstaterar att Jesus har plågats och dött för just hans skull:

For me He was chastised, for me He was hated
For me He was rejected by a world that He created
Nations are angry, cursed are some
People are expecting a false peace to come.

 It's the ways of the flesh to war against the spirit
Twenty-four hours a day you can feel it and you can hear it
Using every angle underneath the sun
And He never give up 'til the battle's lost or won

Refrängens bild av sångjaget som klamrar sig fast vid en klippavsats förmedlar en känsla av desperation. Att förlora fästet blir detsamma som att förlora själva livet. Den desperata känslan matchas och förstärks i sin tur ytterligare av albumversionens nerviga och funkiga gospelrock.

Hösten 2017 ges Trouble No More: The Bootleg Series Vol. 13 ut. Albumet består av liveinspelningar från framträdanden under gospelåren 1979-81 och inte helt oväntat hittar vi flera olika versioner av Solid Rock. Det är fascinerande att höra hur låten successivt förändras och mot bättre vetande är det svårt att inte se transformationerna av Solid Rock som reflektioner av Dylans andliga utveckling.

Den kristna tron, beskriven som a solid rock, utgör till en början ett skydd och ett värn för den nyfrälste Dylan. Hösten 1979 framförs Solid Rock hetsigt och obstinat. Dylan befinner sig i en grindvaktarfas där det gäller att avvärja hoten och identifiera avfällingarna  utan att förlora fotfästet.

Två år senare ( Philadelphia den 23 oktober 1981) är Solid Rock fullständigt förändrad. Dylan har sedan en tid rört sig bort från den evangeliska rörelsen och detta avspeglas också i musiken. Solid Rock är nu långsam och eftertänksam, jazzigare och öppnare. Kanske tyder det på en andlig mognad. Klippan representerar nu  en stabil grund att stå på snarare än något att klamra sig fast vid.

22 april 2018

Monkey Business APA och Tweeter and the Monkey Man

Monkey BusinessAPA 3,5%

För någon vecka sedan fick folkobob en hoper trekommafemmor av trummisen i Slackerville Zoo som varit och besökt släktingar i Uppsala. Då mina kunskaper om Uppsalas dagligvaruhandel är något begränsade kan jag dessvärre varken ge någon närmare information om var ölen är inköpt eller hur spridd den är.  Tips från läsekretsen mottages därför tacksamt! 

Nåväl. En av flaskorna  var Monkey Business APA från Fjäderholmarnas bryggeri, en trekommafemma som folkobob hittills inte påträffat i Skåne.

Färgen är bärnstensfärgad och inte helt klar. Fast och tätt skum med visst kläng. Aprikos i doften och apelsin och grape i smaken. Dock är det den långvariga humlebeskan som dominerar. Även om det finns lite sötma i avslutet är Monkey Business överlag ganska torr och krispig. 


Tweeter and the Monkey Man

Såhär med facit i hand och från åskådarbänk betraktat framstår Traveling Wilburys som rockhistoriens trivsammaste medelålderskris. När debutalbumet Traveling Wilburys vol. 1 spelas in 1988 består gruppen av Tom Petty (38 år), Jeff Lynne (41 år), George Harrison (45 år) Bob Dylan (47 år) och Roy Orbinsson (52 år). Och även om ingen -inte ens Roy Orbinsson - kan ses som en uträknad föredetting så är det nog ett rimligt antagande att alla fem brottas med en känsla av att den bästa tiden ligger bakom dem. 

Traveling Wilburys vol. 1 är en skiva vars lekfullt avslappnade anspråkslöshet är svår att värja sig emot. Förvisso finns det ett allvar i botten, men det lätt skruvade går hela tiden sida vid sida med det uppriktiga och det sköra.  Albumet spelas in som ett kollektiv under fingerade namn, men det musikaliska uttrycket tillsammans med sånginsatserna  ger en hyfsat tydlig fingervisning om vem som har haft låtskrivaransvaret på respektive spår.

Av albumets tio låtar är Bob Dylan huvudsaklig upphovsman till minst tre. En av dem är Tweeter and the Monkey Man - en rafflande noir-historia som hämtar näring både från Bonnie´n Clyde och Romeo och Julia:

Tweeter and the Monkey Man were hard up for cash
They stayed up all night selling cocaine and hash
To an undercover cop who had a sister named Jan
For reasons unexplained she loved the Monkey Man

Tweeter was a boy scout before she went to Vietnam
And found out the hard way nobody gives a damn
They knew that they found freedom just across the Jersey Line
So they hopped into a stolen car took Highway 99

Som lyssnare blir man aldrig riktigt klar över vilken relation Tweeter och Monkey Man egentligen har till varandra. Är de kompanjoner eller älskande? En del av gåtan är förstås att Monkey Man är en man utan egenskaperTill skillnad från Tweeter (om vilken  vi får veta att hon både är en genderbender, Vietnamveteran och före detta scout) förblir alltså berättelsens centralgestalt ett mysterium.

Inte heller får lyssnaren reda på om Jans kärlek till Monkey Man är besvarad. Oavsett vilket har de knappast något stöd att vänta hos the Undercover Cop. I tredje versen står det nämligen klart att  dennes antipatier gentemot  Monkey Man  inte enbart är yrkesmässig utan sträcker sig långt tillbaka i tiden. Vi förstår också att Jans kärlek till Monkey Man hotar att förstöra ett ekonomiskt fördelaktigt äktenskap:

The undercover cop never liked the Monkey Man
Even back in childhood he wanted to see him in the can
Jan got married at fourteen to a racketeer named Bill
She made secret calls to the Monkey Man from a mansion on the hill

Den observante lyssnaren  märker snart att Tweeter and the Monkey Man innehåller en mängd Bruce Springsteen-referenser. Förutom det faktum att själva sången skildrar en utkantstillvaro i New Jersey så hittar vi också en handfull titlar och allusioner: Allt ifrån Mansion on the Hill och Thunder Road till State Trooper och The River.

Man kan förstås fråga sig vad syftet är. En parodi? En blinkning till en kollega? Kanske är det resultatet av den slags självvalda begränsning om ibland gör underverk för kreativiteten.
Petty: "Jag utmanar dig att klämma in namnet på en Springsteen-låt i varje vers".
Dylan: "Taget!"

Det lugna och tillbakalutade treackordskompet  utgör en medveten kontrast till textens invecklade och komiskt uppskruvade intrig. Det känns som om Dylan framför sången med ett behärskat leende, väl medveten om att den som berättar ett skämt aldrig får skratta själv.

Men Tweeter and the Monkey Man är å andra sidan inte bara ett skämt och en skröna. Efter varannan vers drar nämligen refrängen fram som ett mörkt stråk. Lågmält  mässande och framsjungen av samtliga fem Wilburybröder leder refrängen tankarna till kören i ett grekiskt drama. Och faktum är att refrängen inte bara låter som kören i ett drama av Aiskylos; den fyller också samma funktion. Gång på gång understryker den vad berättelsen egentligen handlar om:

And the walls came down, all the way to hell
Never saw them when they´re standing
Never saw them when they fell

Väggarna som rasar utgör en något tvetydig metafor. Är det skildringen av ett existentiellt sammanbrott eller en bild av hur Tweeter och Monkey Mans inre fängelsemurar rämnar när de två slutgiltigt ställer sig utanför lagen?

Detta  definitiva gränsöverskridande sker - helt enligt den klassiska Hollywooddramaturgins regler - tre fjärdedelar in i berättelsen när Tweeter och Monkey Man i sjunde versen når fram till the point of no return:

Someplace by Rahway prison they ran out of gas
The undercover cop had cornered them said "Boy, you didn´t think that this could last"
Jan jumped out of bed said "There's someplace i gotta go"
She took a gun out of the drawer and said "It's best if you don't know"

The undercover cop was found face down in a field
The monkey man was on the river bridge using Tweeter as a shield
Jan said to the Monkey Man "I'm not fooled by Tweeter's curl
I knew him long before he ever became a Jersey girl"

Vad som till slut händer med Tweeter och Monkey Man får vi aldrig riktigt veta, och det är knappast någon slump att historien om Jan, Tweeter och Monkey Man slutar just på en bro - symbolen för övergången mellan det gamla och det nya.

I de två avslutande verserna möter vi ett berättarjag som ser tillbaka på det som har hänt. Vem detta "jag" är kan vi bara spekulera i, men med stöd av texten går det att utesluta såväl Undercover Cop och Jan som Tweeter och Monkey Man. Kvar blir då bara Bill, och kanske sitter han ensam och bortglömd på en spelklubb och tänker på Monkey Man:

Now the town of Jersey City is quieting down again
I'm sitting in a gambling club called the Lions Den
The TV set was blown up, every bit of it is gone
Ever since the news show that the Monkey Man was on

I guess I´ll go to Florida and get myself some sun
There ain't no more opportunity here, everything's been done
Sometime  I think of Tweeter, sometimes I think of Jan
Sometimes I don't think about nothing but the Monkey Man

Det är förstås obegripligt att ingen ännu har gjort en teveserie av Tweeter and the Monkey Man.  Förhoppningsvis pågår i detta nu en brutal rättighetsstrid mellan HBO och Netflix.  Personligen skulle jag helst vilja se Joel Kinnaman i rollen som Tweeter, men det går förstås bra med vem som helst.