Ysta Trekommafem och Three Angels

Ysta Trekommafem 

I julas provade folkobob julölet från Österlenbryggarna och Bryggeriet i Ystad. Nu har turen kommit till deras ordinarie trekommafemma. Ölet - som lämpligt nog heter Ysta Trekommafem - är ett ofiltrerat färsköl med en hel del syra och jäst. Paletten känns igen från julölet, men fungerar avsevärt bättre i ett ljust öl med lite mikrobryggeri-färsköl-stuk. Däremot  fattar jag fortfarande inte varför man slopar d:et i Ystad.

Färgen är guldgul och något oklar. Doften är svag med malt, jäst, och jasmin. Det grova skummet sjunker undan ganska snabbt. Behagligt kolsyrat. Ölet är inte särskilt beskt, men däremot lite syrligt. Jäst, citrus och lite aprikos smaken. Eftersmaken är medellång med en del bröd (och jäst).

Ängeln som dricker öl på etiketten är hämtad från Änglahuset på Stora Norregatan; en klassisk sevärdhet för tyskar och mellanstadieklasser. En annan, mer audiell attraktion är den tornväktare som nattetid blåser i en lur från Mariakyrkans torn. 

Three Angels

Som näst sista spår på New Morning (1970) hittar man Three Angels, en låt om änglar som blåser i lurar. Om man nu kan kalla det för låt. Mot  en  sakralt färgad ljudkuliss reciteras följande text:

Three angels up above the street
Each one plying a horn
Dressed in green robes with wings that stick out
They've been there since Christmas morn
The wildest cat from a Montana passes by in a flash
Then a lady in a bright orange dress
One U-Haul trailer, a truck with no wheels
The Tenth Avenue bus going west
The dogs and pigeons fly up and they flutter around
A man with a badge skips by
Three fellas crawlin' on their way back to work
Nobody stops to ask why
The bakery truck stops outside of that fence
Where the angels stand high on their poles
The driver peeks out, trying to find one face
In this concrete world full of souls
The angels play on their horns all day
The whole earth in progression seems to pass by
But does anyone hear the music they play
Does anyone even try?

Deklamationen samverkar med ett enkelt ackompanjemang där bas, trummor och gitarr understödjer en kyrkodoftande orgel och kör.  Vidare har uppläsningen anpassats till rytmen så att varje rad sträcker sig över precis fyra takter. På ett sätt utgör Three Angels en slags tonsatta linernotes; en bakgrund mot vilken resten av albumet kan förstås.  Ett annat sätt att se det är att Three Angels fungerar som ett intro till den låt som följer; lovsången och bönen Father of Night. Eller så är recitationen helt enkelt en uttrycksform som Dylan experimenterade med vid denna tid. På samma skiva finns nämligen också den formmässigt besläktade låten  If Dogs Run Free där en text om frihet och självförverkligande läses upp till tonerna av ett jazzigt cocktailpiano.

Även om själva framförande lutar åt det kuriosa så är texten av klassiskt Dylansnitt. Halvsmälta intryck från gatuvimlet förs ihop lite huller om buller till en impressionistisk ögonblicksbild. (The wildest cat from a Montana passes by in a flash / Then a lady in a bright orange dress / One U-Haul trailer, a truck with no wheels / The Tenth Avenue bus going west). Känslan av spontanitet förstärks av att assonanserna är precis lagom tydliga och precis lagom inkonsekventa för att skapa en känsla av oreflekterat talflöde. Greppet  känns igen från otaliga Dylan-låtar.

Änglarna i Three Angels verkar vara ett konglomerat av flera bibliska änglar. Förutom den ängel som förkunnar Jesu födelse (Luk. 2:10-12) så hittar vi även de sju änglar vars basunspelande startar apokalypsen (Upp. 8:6-13) samt de tre änglar som proklamerar att Guds rike är nära (Upp. 14:6-19).

I skarp kontrast till de bibliska änglarna och deras ömsom skräckslagna, ömsom vördnadsfulla publik står Dylans änglar som helt obemärkta blåser i sina horn: "The angels play on their horns all day / The whole earth in progression seems to pass by / But does anyone hear the music they play / Does anyone even try?". Vi är med andra ord oförmögna att höra Guds röst och uppfatta tillvarons mirakel där vi hastar fram genom livet.

Paradoxalt nog så vänds detta budskap till sin egna motsats i Three Angels. Det verkar snarare vara som så att det är änglarna som är statiska och frånkopplade, medan de framrusande människorna är verkliga och närvarande. "But does anyone hear the music they play / Does anyone even try?" Svaret på frågan är nog att den ständiga  rörelse och mänskliga mångfald som omger oss är minst lika intressant som änglatrumpeterna. Åtminstone när den skildras av Dylan.

Budweiser och Mississippi

Budweiser 3,5%

Budweiser behöver nog ingen närmare presentation. Några ser denna amerikanska lager som själva sinnebilden av en genomkommersialiserad ölkultur; andra tänker på inrökta bluessyltor. De flesta tänker nog på båda delar när de hör namnet Budweiser.

Doften är svagt blommig med lite päronsoda. Skummet är frasigt och snabbt. Inte helt olikt champagne om jämförelsen tillåts. Färgen är ljust, ljust gul. Som alkoholfri cider eller kanske champagne (igen!).  Ölet är stickigt kolsyrat. Kroppen är verkligen klen. Även om man är inställd på typisk ljus lager av typ Pripps Blå så överraskas man ändå av hur tunn Budweiser är. Smaken domineras av ljust bröd och citrus. Eftersmaken är kort med lite mjöl.

När vin- och ölimportören Carl Conrad startade sin bryggeriverksamhet 1876 tog han som bekant namnet från den tjeckiska ölstaden Budweiser. Striden om namnet pågår fortfarande samtidigt som de amerikanska Budweiserbryggerierna med tiden blivit allt fler. Den som vill kan forfarande besöka det första; i Saint Louis Missouri öster om Mississippi.

Mississippi

Den som går på strövtåg i rocklyrikens textvärldar kommer förr eller senare att stöta på förloraren. Country, blues eller rock spelar ingen roll. Förloraren är alltid densamme och alltid lika specifik. Det är som spegelvänd version av inledningen i Leo Tolstojs Anna Karenina: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis". I rockmusiken är det precis tvärtom; det är förlorarna som uppvisar gemensamma drag. De är brutna men långt ifrån knäckta, cyniska men inte känslolösa, desillusionerade men aldrig uppgivna..

Bob Dylans förlorare kan visserligen vara mer sammansatta, men i regel håller de sig inom den snäva ram som generation efter generation av munspelsbehängda män med solglasögon och gitarrer varit med om att forma. Ett nästan övertydligt exempel hittar vi i låten Mississippi där lyssnaren i tolv A-A-B-B-rimmade verser får ta del av den typiske förlorarens typiska syn på sig själv och världen. Första versen slår an tonen:

Every step of the way we walk the line

Your days are numbered, so are mine

Time is pilin'up, we struggle and we scrape

We´re all boxed in, nowhere to escape.

Sådär håller det på. Ibland finns det något gemensamt som förenar versens två radpar, ibland inte. Då och då överges det symboltyngda bildspråket för en mer konkret, om än fortfarande allmänt hållen, beskrivning av det yttre och inre landskapet:

Walkin' through the leaves, falling from the trees
Feelin' like a stranger nobody sees
So many things that we never will undo
I know you´re sorry, I'm sorry too.

Andra gånger låter Dylan en inledande metafor färga av sig på  resten versen; lekfullt och skenbart associativt.  Som när det sjunkande skeppet plötsligt transformerar gamla vänner och bekanta till sjömän:

Well my ship's been split to splinters and it's sinking fast
I'm drownin' in the poison, got no future, got no past
But my heart is not weary, it's light and it's free
I've got nothin' but affection for all those who've sailed with me

Texten har inget egentligt narrativ och anger inte heller någon tid eller plats där vi kan placera berättarjaget. Var fjärde vers avslutas med ett lakoniskt "Only one thing I did wrong / Stayed in Mississippi a day too loong." När detta ödesdigra misstag  skett får man dock aldrig veta. Kanske var det igår, kanske var det för tjugofem år sedan.

I den utmärkta essäsamlingen Stickspår (Carlsson Bokförlag 2016) fördjupar sig litteraturvetaren Ola Holmberg i åtta stycken Dylan-outtakes. En av essäerna handlar om just Mississippi (vilken lyftes ut från Time out of Mind 1997 men som sedan spelades in på nytt och gavs ut officiellt fyra år senare på albumet Love and Theft 2001). 

Inledningsvis konstaterar Holmberg att de versioner av Mississippi som spelades in i samband med Time Out of Mind vida överträffar den Mississippi man hittar på  på Love and Theft.  Holmberg ger ingen egentlig förklaring, men jag antar att han upplever de tidiga versionerna (varav två finns med på  Bootleg series vol. 8: Telltale Signs) som mer organiska och hudnära. Paradoxalt nog gör detta också att själva poängen med Mississippi  går förlorad.  På Love and Theft är kompet stadigt och rättframt och sången en osentimental lägesbeskrivning. Med andra ord är detta den musikaliska gestaltning som allra bäst överensstämmer med förlorarens livshållning.

Större delen av essän ägnas dock åt en avancerad spekulation kring vem som egentligen kan tänkas utgöra sångarjaget i Mississippi. Holmberg menar att sångaren skulle kunna vara okänd, socialt utstött svart bluessångare och att detta i sin tur är  "ett sätt för  Dylan att komma ur den bubbla som berömmelsen skapar". Holmberg återger även Paul Williams resonemang om att rösten i Mississippi tillhör ingen mindre än Uncle Sam själv - personifikationen av idén om Amerika. I skepnad av en korthaj på en flodbåt ser han hur frihetskrigets triumf genom inbördeskriget förbytts i tragedi.

Det skulle onekligen vara en smula förmätet att hävda att titaner som Holmberg och Williams har fel, men faktum är att båda två hamnar lite snett. Kärnan i Mississippi är inte frågan om vem som utgör sångjaget utan vad som egentligen hände i Mississippi.  Missade han ett livsavgörande  möte? Blev han indragen i en otrohetsaffär? Åkte han fast för ett bankrån? Ingen vet.

Ytligt sett kan det verka som hårklyverier. Lika lite som vi kommer att få veta vad som egentligen hände i Mississippi kommer vi att få reda på vem som egentligen döljer sig bakom orden. Men frågan kan ses som ett Rorscachtest där lyssnarens livssyn läggs i öppen dager. Har berättarjaget blivit en förlorare på grund av att det gick snett i Mississippi, eller gick snett i Mississippi just för att berättarjaget är en förlorare. Föds man till förlorare eller är det helt enkelt bara omöjligt att vinna?

Old Speckled Hen och When He Returns

Old Speckled Hen 3,5%

Old Speckled Hen är en traditionell brittisk ale som har en fin doft av malt, örter... och faktiskt... nyutslagna almblad. Skummet är fluffigt och klängigt, men sjunker undan hyfsat snabbt. Färgen är rödbrun. Old Speckled Hen har en behaglig beska och en lite söt ton av fudge. Kroppen är inte särskilt kraftig. Eftersmak av bröd och metall.

Ölet skapades 1979 med anledning av att bilfabrikanten MG flyttade till andra lokaler. Hur namnet uppstod verkar det råda delade meningar om. Kanske var det efter smeknamnet på en lokal pub som frekventerades av MG-arbetare, kanske var det efter en bilprototyp som målades i spräckliga färger.

En annan Speckled Hen är den amerikanske filosofen och kunskapsteoretikern Roderick Chisholms The problem of the speckled hen. Chisholm menade att en människa kan föreställa sig en fläckig höna utan att för den skull veta hur många fläckar denna höna har. The problem of the speckled hen visar således  att en människa kan skapa sig en bild av av något hon inte har kunskap om. Typ så.

When He Returns

En teologisk släkting till  Chisholms The problem of the Speckled hen är frågan om det är möjligt att föreställa sig något som inte går att beskriva? Under renässansen var det som bekant inte helt ovanligt att konstnärer gav sig på att skildra överjordiska motiv såsom Gud och paradiset. Resultatet blev lite sådär; skäggiga gubbar med särk och trädgårdar där lejon vilar bredvid lamm. Paradoxalt nog förefaller svårigheterna inte vara lika stora när det gäller att beskriva motsatsen. Bosch och Bruegels helvetesskildringar  har bevarat sin suggestionskraft medan deras målningar av paradiset obönhörligt förvandlats till kitsch.

En lösning på ovanstående problem är att skapa en medlare mellan det mänskliga och det gudomliga. En Jesus, en Muhammed, en Moses. Även om det ligger bortom vår fattningsförmåga att föreställa sig Gud så är det däremot fullt möjligt att tänka sig en person som har mellanhavanden med gudomen. Det är så att säga något lättare att förstå och acceptera tanken på gudens människoson än människosonens gudomlige far.

Resonemanget bekräftas när man studerar Bob Dylans produktion under den kristna perioden 1979-81. Låtmaterialet domineras dels av uppmaningar till underkastelse och  dels av beskrivningar av människans tillkortakommanden. Symptomatiskt i sammanhanget är att  City of Gold -en låt som beskriver den himmelska tillvaron - aldrig gavs ut officiellt (även om den spelades live under gospelåren).

På albumet Slow Train Coming (1979)  finns det dock en låt som ligger stadigt inkilad på gränsen mellan det förståbara och intellektuellt ogripbara. Låten When He Returns berättar om Jesu återkomst då de rättrogna kristna ska uppstiga till himmelriket. Även om texten stilmässigt lutar tungt mot det bibliska så verkar de mer direkta bibelkopplingarna främst ha koncentrerats till första versen:

The iron hand it ain´t no match for the iron rod
The strongest wall will crumble and fall to a mighty God
For all those who have eyes and all those who have ears 
It is only He who can reduce me to tears
Don´t you cry and don´t you die and don´t you burn
For like a thief in the night , He´ll replace wrong with right
When he returns

Inledningsradens iron rod kan syfta både på på Psaltarens andra psalm (Ps 2:8) och andra versen i Uppenbarelseboken (Upp 2:27). Bägge beskriver hur den kommande Kristus skall styra över de världsliga furstarna och deras riken. "...och han skall valla dem med en stav av järn". Vidare alluderar All those who eyes and all those who have ears  på en passage i Jesaja (43:8) som återger en profetia om Israels befrielses: "För fram dem som är blinda fast de har ögon, döva fast de har öron.". Intressent att notera är hur Dylan modifierat bibeltexten så att alla människor som kan se och höra bjuds in som vittnen  snarare än de som tvärtom vägrar att se och höra  Den avslutande "like a thief in the night" är hämtat från första Thessalonikerbrevet (Thess 5:2) som beskriver tidpunkten för Jesu återkomst: "... för ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten.".

I Bibeln består Jesu återkomst av tre delar: (1) Jesus återvänder till jorden, (2) de rättrogna upprycks medan (3) de som är kvar får utstå stora vedermödor. Tolkningarna går emellertid isär. Vissa menar att att även de sant kristna måste genomlida vedermödorna innan de rycks upp, andra menar att endast de som inte är sant kristna kommer att bli kvar efter uppryckelsen. Även graden av konkretisering skiftar. En del anser att tid och plats redan är spikade spikade (till exempel: när antikrist regerat i sju år kommer Kristus att uppenbara sig på oljeberget) medan andra gör en mer symbolisk tolkning.

Hur Dylan såg på återkomsten, uppryckelsen och vedermödorna är inte helt lätt att reda ut. Den grupp  som Dylan tillhörde - Vineyard Society - ansåg att människorna vänt sina ansikten bort från Gud, och att de kristnas uppgift nu var att aktivt verka för guds rike på jorden, snarare än att enbart vänta på Kristus återkomst.

Oavsett vilken tolkning man gör är Jesu återkomst en händelse som kommer att beröra alla människor utan undantag. I When He Returns  har dock denna kollektiva händelse individualiserats (och därmed även konkretiserats) genom att kombinera den första versens du-tilltal med ett förstapersonsperspektiv. Det är tydligt att berättarjaget tvekar på sig själv och sin förmåga att inte låta sig korrumperas av sin omgivning:

Truth is an arrow and the gate is narrow that it passes through 
He unleashed His power at an unknown hour that no one knew
How long can I listen to the lies of prejudice?
How long can I stay drunk on fear out in the wilderness?
Can I cast it aside, all this loyalty and this pride?
Will I ever learn that there´ll be no peace, that the war won´t cease
Until He returns?

Den som försöker läsa texten till When he returns övermannas snart av den inneboende rytm som rimmen och assonanserna trummar fram. Dylans sång - som ibland lutar åt det proklamerande - ackompanjeras av Berry Beckets ensamma piano där ackorden spelas med ett nästan överdrivet dramatiskt eftertryck. Arrangemanget understryker på så sätt textens innehåll av både ödesmättat allvar och själslig utsatthet.

I sista versen återkommer du-tilltalet, men nu varvas uppmaningarna med uppfordrande frågor. Hur länge skall du leva i förnekelse och självhat?:

Surrender your crown on his blood-stained ground. take off your mask
He sees your deeds, He knows your  needs even before you ask
How long can you falsify and deny what is real?
How long can you hate yourself for the weakness you conceal?
Of every earthley plan that be known to man, He is unconcerned
He´s got plan of his own to set up His throne
When he returns.

Den bild av den återvändande Kristus i Guds gestalt som tecknas i sista versen genomsyras knappast av himlastormande lycka och förtröstan. Snarare får man intrycket av att Gud inte riktigt bryr sig. Till syvende och sist verkar människan ändå vara utlämnad till sig själv. Kanske beror det på att Gud och dennes plan helt enkelt är omöjliga att förstå sig på och därför också omöjliga att beskriva?

117 Bohemian lager och Went to See the Gypsy

117 Bohemian Lager 3,5%

I Grythyttan utanför Hällefors ligger Grythyttans Brygghus. Här gör en man ölserie som namngetts efter ortens gamla anknytningsnummer 117. Grythyttans Brygghus ligger också bakom de något tveksamma öl som utgör ICA-selection vilka folkobob drack för några veckor sedan i samband med Triplicate-specialen. Det var med andra ord en lätt skeptisk folkobob som skred till verket för att prova 117 Bohemian Lager. . 

Låt oss först konstatera att 117 Bohemian Lager generellt sett är något bättre än de tre ölen från  ICA Selection. Visserligen känns den kemiska doften igen, men den är inte riktigt lika mysko som t.ex. ICA Selection Ale. Färgen är gul och grumlig och skummet försvinner snabbt. Faktum är att skummet var så kortvarigt att ölet för säkerhets skull fick testas i flera glas för att utesluta diskmedelsresiduum. Resultatet blev dock detsamma. För att vara en lager av tjeckisk typ har ölet ganska liten kolsyra. Ölet är smakstarkt med ljust bröd och jäst. Medelstor beska. Mot slutet dyker en syrlig citruston upp vilken bäst beskrivs som grapefrukt. Eftersmaken är lika delar bröd, papp och konservburk.

Det är något som är lite skumt med ölen från Grythyttans Brygghus. Antingen har jag haft en extrem otur och bara fått defekta flaskor; eller så gör de en öl som jag helt enkelt inte förstår charmen med. Kanske är Grythyttan trekommafemmans motsvarighet till Marmite.

Bohemia är ett annat namn på Böhmen, ett område i nuvarande Tjeckien. Bohémien kallades också romer i Frankrike, då man (felaktigt) trodde att dessa härstammade från just Bohemia. 

Went to See the Gypsy

När  man talar om Bob Dylan brukar samtalet förr eller senare handla om den fina linje som skiljer det personliga från det privata och hur denna linje i sin tur förhåller sig till den betydligt suddigare gräns som separerar myten från verkligheten. Efter en stund enas man om att Dylans storhet ligger i sättet han använder personliga erfarenheter för att skildra det allmänmänskliga.

Trots - eller kanske på grund av - att sångerna beskriver något som de flesta kan känna igen sig i känner lyssnaren ett behov efter att söka det som gömmer sig bakom orden. Vad är det egentligen som är den verkliga bakgrunden till sången? Men då Dylan sedan länge slutat tala om sina texter återstår så bara spekulationerna som spär på myten samtidigt som myten på samma gång ger näring åt spekulationerna.

En låt som kan illustrera detta är Went to See the Gypsy från albumet New Morning (1970). Texten är uppbyggd som ett enda långt antiklimax och skildrar hur berättarjaget besöker the gypsy; som av någon anledning bor på hotell.  Förutom utbytet av några artighetsfraser händer i princip ingenting:

Went to see the gypsy
Stayin' in a big hotel
He smiled when he saw me coming 
And said, "Well, well, well"
His room was dark and crowded
Lights were low and dim
"How are you?" he said to me
I said it back to him

Melodi och ackompanjemang påminner en hel del om The Basement Tapes och Went to see the Gypsy rör sig också i gränslandet mellan dröm och verklighet på samma sätt som många av låtarna från The Basement Tapes gör. 

Berättarjaget lämnar efter en stund rummet för att ringa ett samtal. En dansande flicka uppmanar honom att gå tillbaka och berättar härvid om de näst intill övernaturliga förmågor som the Gypsy verkar besitta. Det hela för tankarna till någon slags Hollywoodguru av Maharishi Mahesh eller Deepak Chopra-typ. Om man tidigare inte noterat att guru och gypsy faktiskt ligger rätt nära varandra rent ljudmässigt, så gör man det ofelbart nu:

I went down to the lobby

To make a small call out 

A pretty dancing girl was there

And She began to shout

"Go on back to see the gypsy

He can move you from the rear

Drive you from the fear

Bring you through the mirror

he did it in Las Vegas 

And he can do it here"

Den vanligaste tolkningen av Went to See the Gypsy är att den skildrar ett  möte mellan Elvis Presley och Bob Dylan. Att Elvis Presley var en extremt viktig inspirationskälla för Dylan under uppväxtåren i Hibbing är nog ställt bortom allt tvivel, men huruvida de två någonsin träffades har länge varit föremål för diskussion. Idag lutar nog de flesta åt att åt att de två storheterna aldrig möttes även om de bevisligen var ömsesidigt fascinerade av varandra.

I den avslutande versen återvänder berättarjaget till hotellrummet. Dörren står på vid gavel men the gypsy inte längre där. Istället ser han soluppgången komma "From that little minnesota town". Den avslutande raden ger förstås ett starkt stöd stöd för en biografisk läsning. Den verklige Elvis i sin paljettprydda 70-talsmundering spelar mindre roll; det är istället den odödlige barndomshjälten som nu strålar från Hibbing. Kanske lämnade han aldrig pojkrummets affischer. Denna känsla förstärks av att musiken skjuter fart efter sista versen. Trummorna spelas  både snabbare och hårdare samtidigt som gitarren kliver fram med twang och energi. Det hela varar bara några takter och man förstår att det är musikminnen som väckts av ljuset från barndomsstaden.

Exonymen zigenare har som bekant under de senaste tjugo, femton åren successivt, men oåterkalleligt placerats i det lexikala giftskåpet för att istället ersättas med endonymen rom och romer. En svensk Dylantolkare skulle med andra ord få vissa problem med översättningen av Went to See the Gypsy. "Jag gick för att möta zigenaren" låter inte helt hundra, men "Jag gick för att möta romen" låter nog  ännu värre.

En enkel förklaring är förstås att gypsy inte var ett särskilt problematiskt ord när låten  spelades in och frågan är om det ens är det idag i engelskspråkiga länder. En viss förskjutning mot "romani people" har visserligen skett, men fortfarande verkar gypsies vara det ords som används mest i amerikansk och brittisk press.

En annan, mer djuplodande förklaring, är att rocklyriken har ett betydligt större spelrum än den traditionella skönlitteraturen när det kommer till att utforska, karikera - och för all del även exploatera - klichéer och stereotyper. Vad detta beror på kan man förstås diskutera. Kanske beror det på sociohistoriska faktorer där utanförskap, etnicitet och status på olika sätt har samverkat för att skapa ett unikt karnevalistiskt kontrakt där den goda smaken hela tiden kan (och måste) utmanas och omförhandlas. Vår stackars Dylantolkare måste alltså obönhörligen välja vilket kontrakt som skall brytas. Det sociala kontrakt som säger att den som kommunicerar bör göra detta på ett konstruktivt och ansvarstagande sätt; eller rock´n roll-kontraktet där förväntningarna istället består i att varken ta sig själv eller verkligheten på alltför stort allvar.

När man studerar Dylans textvärld är det tydligt att han verkar hysa en fascination för ordet "gypsy". I Gates of Eden rullar "[The] two wheeled gypsy queen and her silver studded phantom", i Tombstone Blues härjar "Gypsy Davey with a blowtorch" och i Blind Wille Mctell besjungs "them charcoal gypsy maidens". På samma sätt som de tidiga beatpoeterna använde ordet "negro" för att understryka det autentiska och det själfulla använder Dylan ordet "gypsy" för att förmedla  en känsla av mörk magi och outsläcklig frihetstörst. Förmodligen skulle Katarina Taikon haft en del att säga om det faktum att Dylan konsekvent använder gypsy för att beskriva mysticism och rotlöshet. Kanske skulle hon tycka att det var tröttsamt, kanske skulle hon tycka att det var intressant. Vad vet man.

Huruvida Elvis Presleys hade romska rötter, och vad dessa i så fall betydde för honom, har diskuterats lite fram och tillbaka. Ibland är det svårt att veta om diskussionen drivs av ett genuint intresse eller av en insinuant antiziganism. Ännu svårare att veta är hur Bob Dylan såg på saken nu snart femtio år senare. Dock är det av underordnad betydelse om Elvis faktiskt var av romsk härkomst och om detta i så fall var allmänt känt i de kretsar Dylan rörde sig i. Viktigare är istället att Elvis sågs som bärare av de egenskaper som begreppet gypsy representerade för Dylan.