28 augusti 2017

Texas State of Mind och Man of Peace.

Texas State of Mind 3,5%

Denna post är sommarens sista och kanske är det i senaste laget att avsmaka Texas State of Mind - ett öl som verkar vara designat för klotgrillar och trädäck. Öltypen Austin amber har jag hur som helst inte stött på tidigare, men den verkar vara någon slags ale. 

Ölet är kopparfärgat och helt klart. Skummet försvinner tämligen snabbt, men klänger å andra sidan bra längs glaset. Doften är örtig med en mild vaniljton. Texas State of Mind är brödigt och smakstarkt på ett lite kryddigt sätt. Det finns även en del sötma och om man blöter av etiketten så kan ölet nog försvara sin plats på ett julbord. Kolsyran är pigg men inte stickig. Humlebesk eftersmak med en aning kaneltuggummi

Texas State of Mind är resultatet av ett samarbete mellan Spendrups Brutal Brewing och restaurangkedjan Texas Longhorn - en matfranchise som i sin tur tagit sitt namn från en nötkreatursras med extremt långa horn.


Man of Peace 

Faktum är att horn är ett relativt sent tillskott i djävulens ikonografi. I Bibeln kopplas horn nästan uteslutande ihop med livets goda; antingen pryder de huvuden på välmående boskap och feta offerdjur eller så återfinns de i händerna på festprissar och triumferande härförare.

Djävulen utseende beskrivs knappt alls i skriften och i början av medeltiden framställer bildkonstnärer Djävulen mer hundlik, om än med tydliga inslag av sjakal och hyena. Det är först i slutet av medeltiden som hornen och bockfötterna kommer på plats; lånade från antikens fauner.

I låten Man of Peace från albumet Infidels (1983) tecknar Bob Dylan en bild av djävulen som ligger betydligt närmare bilskojaren och fondförvaltaren än mörkrets furste och flugornas herre. Han är helt enkelt en lurig, men ganska charmerande typ. Den första versen anger tonen:

Look out your window baby, there's a scene you'd like to catch
The band is playing "Dixie", a man got his hand outstretched
Could be the Führer
Could be the local priest
You know sometimes Satan comes as a man of peace.

Att ställa Hitler bredvid prästen kan knappast kallas subtilt, men det är nog inte meningen heller. Såväl textmässigt som musikaliskt är Man of Peace en återgång till det elektriska 60-talets surrealistiska myller. Kaoset lurar (och lockar) alldeles bakom hörnet och det skulle inte förvåna om man hittar både silver saxophones och washed up hornes hos bandet som spelar "Dixie". Den drastiska humorn blir fortsättningsvis inte mindre svart, men desto mer befriande. Min personliga favorit återfinns i vers fem:

Well he can be fascinating, he can be dull
He can ride down Niagra Falls in the barrels of your skull
I can smell something cooking
I can tell there's going to be a feast
You know sometimes Satan comes as a man of peace.

Texten till Man of Peace brukar transkriberas enligt ett mönster med fem rader per vers (se till exempel här ovanför) men egentligen består varje vers av fyra parvis rimmade rader där varje rad tar två takter i anspråk. Åtminstone på ett ungefär. På typiskt Dylan-manér trycks det nämligen ihop och dras isär och taktslagen verkar fungera mer som rekommendationer än fasta gränser.

Ackompanjemanget består av en slick och tajt bluesrock med ett pockande orgelriff som diskret påminner om att det förflutna aldrig är långt borta. Och att detta faktiskt stämmer förstår vi i näst sista vers där vi hittar ett pärlband av bluesallusioner; allt ifrån Howling Wolf till John Lee Hookers Snake Crawl Blues:

Well, the howling wolf will howl tonight, the king snake will crawl
Trees that´ve stood for a thousand years suddenly will fall
Wanna get married? Do it now
Tomorrow all activity will cease
You know sometimes Satan comes as a man of peace.

I antologin Bob Dylan and Philosophy (red. Vernezzee och Porter 2006) bidrar den kristne filosofen Francis J. Beckwith med en text som sätter in Dylans lyrik i ett moralfilosofiskt perspektiv. Enligt Beckwith utgår Dylans texter från en värderealistisk premiss där begrepp som rätt och fel representerar något verkligt och statiskt. Värderealisten se moralen som en objektiv sanning snarare än som en förhandlingsbar produkt av sin tid.

Beckwirth använder bland annat av The Lonesome Death of Hattie Carrol och With God on Our Side för att visa hur Dylan skiljer mellan å ena sidan en evig och sann rättvisa och å andra sidan de konstgjorda moralsystem som människan själv skapar. Även om Beckwith aldrig nämner just Man of Peace i sin text så är låten ett utmärkt exempel på hur Dylans texter ofta intar ett radikalt värderealistiskt perspektiv; så länge människan bakom handlingarna är rutten blir den ursprungligt goda intentionen automatiskt kontaminerad och korrupt:

He got a sweet gift of gab, he got a harmonious tongue
He knows every song of love that ever has been sung
Good intentions can be evil
Both hands can be full of grease
You know that sometimes Satan comes as a man of peace

En värderealistisk hållning går ofta hand i hand med ett visst mått av religiositet. Dock behöver värderealisten inte nödvändigtvis bekänna sig till någon specifik tro utan kan lika gärna se de religiösa skrifterna som exempel på hur man i olika tider och kulturer försök att ringa in det objektivt sanna. Var Dylan befinner sig våren 1983 (när Infidels spelas in) kan vi förstås bara spekulera i.

Man of Peace utgår visserligen från någon slags  kristen syn på världen, men det är tydligt att Dylan brutit med den evangelistiska och dogmatiska kristendomen. Frågan är om den man of peace han sjunger om skall ens skall ses som Satan i egentlig mening. Kanske uttrycker texten snarare den hållning man hittar hos den kristne mystikern; på samma sätt som vi alla bär Guds rike inom oss har vi även djävulen inom oss. Gud prövar och djävulen frestar. Och ibland lockas vår inre djävul fram av smickrande och lismande karriärcoacher och personlighetskonsulter.

23 augusti 2017

Nääs American Festival och I Pity the Poor Immigrant.

Nääs American Festival 3,5%

American Festival är en alé från Nääs Gårdsbryggeri i Ydre kommun (som i sin tur ligger där Östergötland möter Småland). Riktiga utvandrartrakter med andra ord och flaskan pryds helt följdriktigt också av en gammal Amerika-båt. Enligt tillverkarna själva är ölet bryggt på svensk pilsnermalt som kombinerats med amerikansk humle; en hyllning till de svenska Amerika-immigranterna.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Det luftiga skummet sjunker efter en stund ner till ett tätt lock. Kolsyran är pigg utan att stickas. Doften är rejält blommig med tydliga toner av fläder och passionsfruktsläsk. Ölet har också rejält med smak. Det är nästan så att beskan försvinner bland alla frukt och blomtoner. Bergamott och grapefrukt i eftersmaken.

Det är inte helt lätt att se vilken typ av mat som skulle passa ihop med American Festival. Ölet passar nog bättre som aperitif på egen hand än som sällskap till tjälknöl. Å andra sidan finns det ju många olika slags svenskamerikaner. Kanske är American Festival helt enkelt mer Maria Montazami än Kristina från Duvemåla.

I Pity the Poor Immigrant

Det är inte heller helt lätt att få rätsida på I Pity the Poor Immigrant. Förutom att låten  - i likhet med de flesta andra spår på John Wesleys Harding - domineras av ett arkaiskt och religiöst färgat symbolspråk är den dessutom utstuderat motsägelsefull. Ja, rent av kryptisk. I tre verser presenteras pannå efter pannå med mänskliga laster och tillkortakommanden och frågan är väl vad vi egentligen skall känna inför vår erbarmlige immigrant. Förakt? Medkänsla? Kanske båda delar. Redan i den första versen möter vi oförblommerad ondska och simpel ohederlighet i kombination med ett intensivt självhat.

I pity the poor immigrant
Who wishes he would´ve stayed home
Who uses all his power to do evil
But in the end is always left so alone
That man whom with his fingers cheats
And who lies with ev'ry breath
Who pasionately hates his life
And likewise, fears his death

Texten är som en Rubiks kub där inledningsradens ”pity”, ”poor” och ”immigrant” måste vridas rätt för att resten texten ska kunna harmonisera. Av dessa tre nyckelord är nog  ”pity” det lömskaste. Vid en första anblick uttrycker  ”pity” omsorg och medkänsla, men tittar man närmare ser man att ordet också förminskar och förtingligar. Genom att "tycka synd om någon" förvisar man den andre till hjälplöshet och underordning.

Poor” är måhända mindre lömskt men inte desto mindre tvetydigt. Samtidigt som ordet förstärker det ovan nämnda ”pity” så konnoterar det också  brist och armod. Denna knapphet behöver inte nödvändigtvis vara av materiell art och i den andra versen blir det tydligt att ”poor” snarare syftar på en andlig fattigdom.

I pity the poor immigrant
Whose strength is spent in vain
Whose heaven is like Ironsides
Whose tears are like rain
Who eats but is not satisfied
Who hears but does not see
Who falls in love with wealth itself
And turns his back on me

Den avslutande raden som beskriver hur immigranten vänder jaget i sången ryggen  ("And turns his back on me") är central då den ger en viss vägledning till hur  ”immigrant” ska förstås.

I kortessän ”When Dylan spoke for God” (2009) driver den amerikanske litteraturkritikern och judaistiker Lawrence J Epstein tesen att ”immigrant” syftar på människans tillfälliga vistelse på jorden och att jaget i sången därmed är den mosaiske Guden själv. Vidare menar Epstein att ”Ironside” i andra versen är hämtat från namnet på puritanen Cromwells kavalleri under Engelska inbördeskriget och således kan ses som en slags kritik av kristen dogmatism.

Ett något mer prosaiskt perspektiv hittar man i den brittiske  rockjournalisten Andy Gills referensverk Classic Bob Dylan (1998).  I den korta artikel som behandlar I Pity the Poor Immigrant  konstaterar Gill att de människor som emigrerade till Amerika kring sekelskiftet 1900 ofta tvingades skapa sina egna rättskipnings- och trygghetssystem - inte sällan med maffiaorganisationer och gangstersyndikat till följd. Immigrantens själlösa strävan efter makt och rikedom är med andra ett resultat av hans sociala vara.

Gill väljer alltså att tolka I Pity the Poor Immgrant som en slags satir där sången framförs ironiskt. Ackompanjemanget och sången ger utan tvekan ett visst stöd åt en sådan tolkning. Dylan sjunger, med Dylanskt mått mätt, ljuvt och sammetslent till en smäktande valstakt. Det hela står i skarp kontrast till den motvilja som textens jag  uttrycker inför immigrantens förehavanden.

En tredje tolkning - som i viss mån sammanför både Epstein och Gill - är att även jagets röst tillhör en immigrant, närmare bestämt en av de puritaner som år 1620 anlände till Amerika med Mayflower. Med ett sådant perspektiv blir sången  inte ironisk utan istället helt igenom ärlig och uppriktig. Uppfylld av gudsfruktig, asketisk strävsamhet och en from (men kärv) kärlek sin nästa, betraktar vår svartklädde puritan dagens moraliskt bristfälliga immigrant.  Åtminstone är det så sångens stränge puritan ser honom. Så när "the poor immigrant (...) turns his back on me" är det alltså inget mindre än puritanismens kulturella och religiösa arv som avfärdas.

12 augusti 2017

Bärkehallen Special och Something There Is About You

Bärkehallen Special 3,5%

I våras drack folkobob Ask den klene från Walhöll brygghus i Söderbärke. Nu är det dags för deras sommaröl; Bärkehallen Special - en pilsner uppkallad efter ICA-affären i Söderbärke där ölet säljs.

Bärkehallen special är ljust gul och nästan helt klar. Ett stim partiklar följer med i glaset mot slutet av upphällningen, men sjunker snart till botten. Bra skum. Doften är svag med  knäckebröd och en aning konservburk. Smaken är rund och fyllig. En hel del ljusa brödtoner, men också en svag ton av konserverade ärtor. Ölet är inte särskilt beskt utan drar mer åt det syrliga. Eftersmaken är lång och ganska frisk även om den svaga jästtonen kan uppfattas som en smula jolmig. .

Förra gången folkobob provade öl från Walhöll brygghus gjordes en koppling mellan etikettens vikingaskepp och Minnesotabornas fascination för vikingar. Låt oss fortsätta på den inslagna vägen och konstatera att den nordamerikanska vikingakitschens epicentrum faktiskt verkar ligga i Dylans födelsestad Duluth.

Till exempel kan vi notera att Duluths Lake Park bytte namn till Leif Erikson Park efter det att norsk-amerikanen H. Borgen seglat från Bergen till Duluth 1926. I parken finns idag såklart också en fyra meter hög staty av Leif Erikson.


Something There Is About You

Det kan tyckas lite märkligt att Bob Dylans uppväxtår i Minnesota bara i undantagsfall skymtar fram i hans lyrik . Ett av dessa undantag är låten Something There Is About You från albumet Planet Waves (1974) där just Duluth spelar en viktig roll. I låten  reflekterar ett berättarjag kring de slumrande minnen en kvinna väckt till liv:

Something there is about you that strikes a match in me
Is it the way your body moves or is it the way your hair blows free?
Or is it because you remind me of something that used to be
Somethin' that crossed over from another century

Huruvida kvinnan verkligen är en tidigare bekantskap eller om hon bara påminner om någon från förr får man aldrig riktigt reda på. Dylan framför sången eftertänksamt och en smula trevande; som om han försiktigt griper efter de undflyende minnena. Kanske lyckas han också verkligen få tag på dem för i andra versen träder platser, personer och stämningar fram ur det förflutnas skuggor:

Thought I'd shaken the wonder and the phantoms of my youth
Rainy days on the Great Lakes, walkin' the hills of old Duluth
There was me and Danny Lopez, cold eyes black night and then there was Ruth
Something there is about you that brings back a long-forgotten truth

Vilka de två namngivna personerna är har förstås varit föremål för spekulation. Till exempel finns det en boxare vid namn Danny Lopez; men å andra sidan finns det också  en hel massa Danny Lopez som inte varit boxare. Kanske är det helt enkelt så att Danny Lopez och Ruth bara är namn som ligger bra i munnen och kanske gäller detta också för Duluth; en stad som rimmar på både youth och truth. För även om Bob Dylan föddes i Duluth så flyttar han därifrån som femåring och det känns inte riktigt som om minnet av  "Danny Lopez,, cold eyes black night" handlar om sandlådehäng.

Man kan förstås också spekulera i vilken "long forgotten truth" som mötet med kvinnan medvetandegjort. Kanske är det sanningen om att det förflutna kan fungera både som ett livgivande rotsystem och som ett fängelse. Detta blir i alla fall tydligt i den tredje versen där den initiala upprymdheten ersätts av eftertankens kranka blekhet.

Suddenly i found you and the spirit in me sings
Don't have to look no further, you're the soul of many things
I could say that I'd be faithful, I could say it in one sweet easy breath
But to you that would be cruelty and to me it surley would be death

Visst går det att lova evig trohet, men berättarjaget är smärtsamt medveten om att detta bara skulle bli en kvävande livslögn. Att vara vis av erfarenhet är måhända mer praktiskt än att vara lyckligt ovetande, men inte nödvändigtvis bättre.

I Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken får läsaren följa kärleksparet Arvid Stjärnblom och Lydia Stilles försök att närma sig varandra efter ett tioårigt uppehåll. Det går sådär. "Är hon densamma som förr? Samma Lydia som jag kysste i en syrenberså för mer än tio år sedan?" frågar sig Arvid. Svaret är nja. Båda har visserligen utvecklats, men åt olika håll. När Plutarkos försökte beskriva Heraklaitos filosofi med liknelsen om att man aldrig kan stiga ner i samma vattendrag två gånger, så kunde han lika gärna ha beskrivit det fåfänga i hur människor försöker relatera till varandra trots att de befinner sig i ständig rörelse.

Kanske väntar Arvid och Lydias  öde också på paret i Something There Is About You. I den avslutande versen väljer de vapen, men är det för att strida mot varandra eller har de till slut bestämt sig  för att kämpa sig genom livet tillsammans?

Something there is about you that moves with style and grace
I was a whirlwind, now I'm in some better place
My hand's on the sabre and you've picked up the baton
Somethin' there is about you that i can't quite put my finger on.

Sabeln och batongen kan här ses som representanter för två olika livshållningar. Om sabeln är erövrarens attribut som symboliserar expansion och framåtblickande så är batongen polisen och väktarens - ett verktyg för ordningens upprätthållande och bevarande. Att "opposites attracts" är ett slitet uttryck med tveksamt forskningsstöd: men man kan ju alltid hoppas. "We'll always have Paris" sade Humphrey Bogart  till Ingrid Bergman i Casablanca (1942). .. eller var det Duluth?

5 augusti 2017

Daladans och Wallflower

Daladans 3,5%


The Beer Factory är ett bryggeri i Leksand som för ovanlighetens skull faktiskt verkar göra skäl för epitetet mikrobryggeri; hela  företaget ryms nämligen i en gammal mack. Deras trekommafemma heter Daladans.

Daladans bjuder på en rejäl skumkanon. Inte så att det skummar okontrollerat ur flaskan men ändå tillräckligt för att den törstige måste hälla en smula försiktigt. Om det är så att batchnumret (170227-1703) är detsamma som tappdatumet så bör det noteras att de flaskor som folkobob provar kan ha stått i Gagnefhallen sedan mars månad. Om man vill kan man alltså även läsa denna post som ett svar på frågan "Hur klarar Daladans ett halvårs lagring på butikshylla?"

Ganska bra visar det sig. Färgen är halmgul och något grumlig. Det finns en  tuss jäst i flaskan, men förutom ett par flarn som hamnar i glaset så stannar det mesta kvar i botten. Doften är örtig med inslag av granskott. Kolsyran är stickig. Ölet är smakstarkt med bra kropp. Mycket bröd och en hel del jäst. Beskan är sträv liksom munkänslan. Lång brödig  eftersmak.

Att något verkar hemmagjort är i vissa sammanhang en komplimang (till exempel när man talar om glass och bröd) medan det i andra är precis tvärtom (till exempel när man kommenterar möbelsnickerier eller klädsömnad). Hur det förhåller sig med öl vet jag inte riktigt, men Daladans känns lite hemmagjord. På ett bra sätt.


Wallflower

Att en kvinna intar en utanförsposition på en tillställning där det erbjuds möjlighet till sällskapsdans kan bero på följande:

1. Kvinnan vill inte dansa och förblir därför passiv.
2. a) Kvinnan vill dansa men blir inte uppbjuden.
    b). Kvinnan vill dansa men hindras från att bjuda upp (Till exempel på grund av sin egna blygsel och/eller sociala konventioner).

I engelskan kallas en kvinna som inte deltar i dansen för wallflower, en eufemism som smidigt leder tanken till de olika anledningar som kan tänkas ligga bakom icke-dansandet. I blomstersängen växer som bekant blyga violer, taggiga rosor och passivt väntande snittblommor sida vid sida.

Våren 1971 spelar Bob Dylan in Wallflower, en låt där textens jag vänder sig till ett du som inte dansar. Sången är utformad som ett direkt anförande, men då lyssnaren inte får ta del av det eventuella svaret så blir den uppvaktade kvinnan istället en projektionsyta för sångjagets egna själstillstånd:

Wallflower, wallflower
Won´t you dance with me
I'm sad and lonely too
Wallflower, wallflower
Won´t you dance with me?
I'm fallin' in love with you

Just like you I´m wondrin' what I'm doin' here
Just like you I´m wondrin' what's goin' on

För att tonsatt rocklyrik skall fungera krävs det att publiken i en kort stund lyckas hålla liv i en gemensam fantasi om att sången framförs i ett nu - frikopplad från både tid och plats. Undantaget är de låtar som faktiskt utspelar sig just då och just där musiken framförs. Den som någon gång intresserat sig för svensk dansbandskultur har antagligen stött på den märkliga effekt som inträffar när sången faktiskt skildrar ett händelseförlopp som utspelar sig just under en dansbandskväll.

Samma fascinerande metaperspektiv möter vi i Wallflower där sångjaget bjuder upp till dans samtidigt som vi hör orkestern spela en spänstig, fiolsmyckad countryvals. Plötsligt är musiken inte längre bara ett ackompanjemang till sången, den är nu också en ljudkuliss som bidrar till känslan av att vi verkligen befinner oss på ett country'n'western-hak. Och även om det är lång bit kvar till hörspelets illustra ljudbilder  tar Wallflower faktiskt ett litet steg i just den riktningen.

I sångens andra hälft vidgas dramat; nu handlar det inte längre bara om dansen - utan om hela den fortsatta existensen:

I have seen you standing in the smoky haze
And I know that you´re gonna be mine one of these days
Mine alone

Wallflower, wallflower
Take a chance on me
Please let me ride you home.

Hur slutet skall förstås beror på till syvende och sist på vem som gömmer sig bakom vår Wallflower. Står vi inför  finalen i ett askungedrama där berättarjaget sett det ingen annan sett och nu lägger sig själv i vågskålen? Eller har vi i själva verket fått ta del av upptakten till en tragedi där en gift kvinna står i begrepp att enleveras?  Oavsett vilket så utmynnar det i ett slags ultimatum; antingen följer hon med eller så gör hon det inte. Hur det hela avlöper kan man förstås  bara spekulera i.

Wallflower gavs ut officiellt först 1991 i och med  Bootleg Series vol. 1-3 och har sedan dess ofta varit föremål för covers. Mig veterligen har den aldrig översatts. Kanske är ordet panelhöna helt enkelt en oöverstiglig tröskel.