Mariestads Julebrygd och The Boxer

Mariestads Julebrygd 3,5%

Så här i mellandagarna är det lätt att känna att julen börjar gå mot sitt slut. Men än är det för tidigt att kasta in tomteluvan. Utan vidare omsvep öppnar folkobob därför en Mariestads Julebrygd.

Färgen är djupt brunröd. Skummet är grovt och sjunker undan snabbt utan särskilt mycket kläng. Lätt maltig doft. Kolsyran är i kraftigaste laget. Smaken är rund med bra balans mellan det beska och söta. Lite syrlig eftersmak med lite kaffe och äpple.

Namnet till trots bryggs ölet Mariestads inte längre i staden Mariestad utan på Spendrups anläggning i Grängesberg. Förutom ölmärket Mariestads så är Vänerns pärla förstås även intimt förknippad med den klimatsmarta förvaringslösningen Unicaboxen. Dessvärre har även tillverkningen av Unicaboxar upphört.

The Boxer

När Bryan Singers film X-men gick upp på biograferna sommaren år 2000 inleddes också den superhjälterenässans som än idag dominerar biografutbudet. Kritiker och filmvetare har ofta försökt förstå genrens dragningskraft genom att fokusera på den postmoderna människans stegrade behov av berättelser med tydliga gränser mellan gott och ont och rätt och fel. Förklaringen kan kanske stämma, men bara kanske. För egen del tror tror jag att de maskerade hjältarnas framgångar istället kan säga något om hur den senmoderna människan ständigt tvingas att skapa, bygga och växla mellan allt fler och allt mer komplexa identiteter.

Detta skulle i så fall också kunna förklara det ökade intresset för Bob Dylan, en artist vars hela karriär kan ses som en enda lång identitetslek (se till exempel Heinrich Detering och Stephen Scobie). Sett ur detta perspektiv kan det vara intressant att ta en närmare titt på en av de allra mest desavouerade låtarna i Bob Dylans digra katalog, nämligen den tolkning av Paul Simon och Art Garfunkels The Boxer som man hittar på albumet Self Portrait (1970).

Till att börja med kan vi konstatera att Simon och Garfunkels The Boxer  - till skillnad från de övriga pop- och countryklassikerna på skivan - fortfarande ligger på hitlistorna när Dylan går in i studion våren 1969. Detta väcker såklart en del frågor. Är det så att han helt enkelt diggar låten eller ska låtvalet ses som en slags metaironisk kommentar till fenomenet Simon and Garfunkel; en duo vars musik representerar just den typ av ultraharmonierande folkpop som Dylan ursprungligen reagerade mot? I Dylans händer blir The Boxer således ett prisma där flera identiteter bryts mot varandra.

I fem verser berättar en ung (?) man om hur han som pojke kommit till New York för att söka lyckan och sedan levt ett hårt liv bland luffare, daglönare och prostituerade. Asking only workman's wages / I come looking for a job / But I get no offers / just a come-on from the whores on seventh avenue /.  

Det är förstås lätt att dra paralleller till Dylans egna bakgrund. Eller kanske är det riktigare att tala om bakgrunder,  för det finns ju som bekant flera versioner. Alltifrån romantiserade versioner av verkligheten till rena påhitt och falsifikationer - inte sällan underblåsta av Dylan själv. Men även om man helt bortser från textens biografiska resonansbotten så tillför berättelsen  ändå en ny sida i  "identitetsprismat": Varje gång en berättelser framförs - oavsett om den läses eller sjunges - måste den ju också i någon mån gestaltas, och kanske gäller detta särskilt texter som har ett tydligt berättarjag. Det går inte att ducka - den person som framför texten måste för en stund bli jaget i sången.

När det gäller Dylans tolkning av The Boxer finns det dessutom två jag. Till ett lågmält countryackompanjemang sjunger han duett med sig själv. Om  nu duett är det rätta ordet. De två rösterna möts inte riktigt och ibland får man en känsla av att de snarare sjunger var för sig, som om de olika delarna av Dylan är oförmögna är mötas och sammansmälta.

I den tredje, avslutande versen ändras fokaliseringen till ett tredjepersonsperspektiv och den skrämde pojken har ersats av en ärrad boxare:

In the clearing stands a boxer
And a fighter by his trade
And he carries the reminders
Of ev'ry glove that laid him down
Or cut him till he cried out
In his anger and his shame
"I am leaving, I am leaving"
But the fighter still remains.... 

Det står klart att boxaren inte växt med framgångarna utan bara blivit bättre på att härda ut. Om även denna del av the Boxer finner gensvar hos Dylan är förstås omöjligt att säga, men det är tydligt att han vid sextiotalets slut gång på gång försöker göra upp med den begränsade roll som (delar av) hans publik  tilldelat honom.

I ett bortglömt forum i ett av internets alla dammiga vrår hävdar skribenten "Larry Geller" att de två rösterna i the boxer  ska förstås som att den gamle raspige folksångar-Dylan sjunger duett med den nye country crooner-Dylan. Kanske har han rätt men det är svårt -nästan omöjligt - att höra hur de två stämmorna egentligen låter. Man önskar förstås att The Bootleg Series vol. 10: Another Self Portrait (2013) hade innehållit ett par remastrade versioner där de två rösterna kunde höras var för sig, men tyvärr kringå albumet The Boxer helt.

Dylan har bara sjungit  The Boxer live vid sju tillfällen (samtliga gånger i september 1999). Jag har i skrivande stund inte hört någon inspelning från dessa konserter men det skulle utan tvekan  vara intressant att få reda på om Dylan sjöng den extra vers som Paul Simon ibland lägger till på sina konserter:

Now the years are rolling by me 
They are rockin' evenly
I am than I once was
And younger than I'll be
That's not unusual,
No, it isn't strange
After changes upon changes
We are more or less the same
After changes we are more or less the same 

Huruvida vår identitet utgörs av en oföränderlig kärna förtjänar förstås en fortsatt diskussion, men något säger mig att Bob Dylan varken vill eller behöver delta i den.

Three Hearts Julöl och Hark the Herald Angels Sing

Three Hearts Julöl 3,5%

Så ge mig trettio grader kallt / tomtar överallt / och en skog av gröna granar 

Utan att veta alltför mycket om Adolphson & Falks ölpreferenser så är det nog ett hyfsat säkert kort att duon skulle uppskatta etiketten till Three Hearts Julöl - en fulländad Jenny Nyström-pastisch, komplett med  skuggad frakturstil och snötyngd logotyp.

Svag doft av bröd. Skummet är frasigt och grovt utan kläng.  Färgen är mörkbrun, smaken maltig och sirapssöt med en ton av clementin och kanderade apelsinskal. Något stickig kolsyra. Bröd och kola i eftersmaken. Beskan är inte särskilt markerad, men den finns.

Three Hearts Julöl är verkligen i sötaste laget, men är man beredd på det så finns det en del att hämta. Ölet kan nog fungera både till Skånsk äggakaka (istället för svagdricka) och som ett snabbalternativ till mumma.

Hark the Herald Angels Sing

När Dylan julen 2009 ger ut julalbumet (och tillika välgörenhetsskivan) Christmas in the Heart är det många som först ser det hela som ett skämt. Ett ganska charmigt och oförargligt skämt förvisso, men likväl en kuriositet.

Men även om det  knappast är någon risk att Christmas in the Heart någonsin kommer att räknas in bland de stora Dylan-albumet, så finns det ingen anledning att för den sakens skull avfärda albumet helt och hållet. Med facit i hand kan Christmas in the Heart ses som en vägvisare som pekar såväl framåt som bakåt.

Ta till exempel Hark the Herald Angels Sing som - tillsammans med ett par andra spår på skivan -hyllar det nyfödda Jesusbarnet. För första gången på trettio år hör vi alltså en studioinspelning där Dylan lovsjunger Jesus. Visserligen har Hark the Herald Angels Sing - i likhet med de flesta hymner som skildrar Jesus födelse - sedan länge tömts på sitt innehåll genom att spelas sönder och samman i varuhus och på företagsjulbord, men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att en så  textmedveten person som Dylan helt skulle kunna bortse från orden han sjunger.

Det textmässiga innehållet i en sång som Hark the Herald Angels Sing kan med andra ord (och med lite god vilja) ses som:
A) ... en ironisk kommentar av...
B) ... en temporär återgång till ....
                 ...eller...
C)... en vänskaplig uppgörelse med....
... de texter Dylan skapade under "gospelåren" 1979-81.

Om texten pekar bakåt mot det som varit, så pekar det musikaliska uttrycket snarare snett framåt. Låten är nämligen inget mindre än julevergreenens  mästarprov. Vad O helga natt är för Christer Sjögren och Peter Jöback var Hark! The Herald Angels sing för  Frank Sinatra och Nat King Cole.

Den 14 december 2017 publicerar DN en lista där  nöjesjournalisten Nicolas Ringskoog Ferradi- Noli utser årets bästa skivor. Så här skriver han om Triplicate:

Det största som har hänt Bob Dylan de senaste åren är inte Nobelpriset utan att han har räddat "the great American songbook" från ytlighetens och retrokitchens klor. I år kulminerade projektet med detta korta trippelalbum. Aldrig tidigare har han ansträngt sig så mycket för att sjunga vackert...

Det skulle i så fall vara på Hark the Herald Angels Sing. När man hör Dylan leverera texten tänker man osökt på hur en cowboy i någon gammal westernfilm rider in en häst. Dylan angriper texten, betvingar den och gör den till sin egen. Det är bitvis svajigt, men aldrig osäkert.

Dylan använder samma upplägg som Frank Sinatra gör på albumet A Jolly Christmas from Frank Sinatra (1957). Enbart den första versen sjungs, men denna upprepas å andra sidan två gånger. Precis som hos Sinatra kommer en kvinnokör in i mitten och sjunger en halv vers. Hos Sinatra låter kören just som de upphöjda, könlösa varelser texten handlar om medan den i Dylans version snarare för tankarna till en lockande girl-group av Phil Spector-typ. När Dylan återvänder för att sjunga slutet får man intrycket av en gammal  andlig patriark som förgäves (?) försöker driva iväg de hotande frestelserna.

Kontrasten förstärks ytterligare av det musikaliska arrangemanget. När Dylan sjunger utgörs kompet av ett strängt hamrande piano med påtaglig missionshuskänsla. När kören  sjunger får ackompanjeras de av ett sockersött klockspel; Phil Spector igen med andra ord.

Sex år  efter  det att Christmas in the Heart (och Hark the Angels Sing) spelats in påbörjar Dylan ett mer systematiskt utforskande av jazzschlagern från 1900-talets första hälft. Kanske skulle detta projekt aldrig blivit av om det inte vore för Christmas in the Heart.

Reinbeer Bulldog och Quinn the Eskimo

Reinbeer Bulldog 3,5%

folkobob fortsätter oförtrutet att gå igenom julölen. Närmast i tur står Reinbeer Bulldog - en session IPA från Gotlands Bryggeri.

Färgen är klar och mörkt rödbrun. Doft av torkad frukt och aprikos. Skummet är fast och långvarigt och lämnar rester på glasets insida. Behaglig kolsyra och bra humlebeska. Värt att notera är att såväl munkänsla som smak blir aningen tunn och och vattnig om ölet dricks kylskåpskallt (8℃). Reinbeer Bulldog vinner därför en hel del på att värmas lite (10-12℃) då den därigenom blir både kryddigare och fylligare. I jämförelse med den typiska jultrekommafemman av mörk lager-typ så saknar Reinbeer Bulldog den där söta sirapstonen som lätt blir en smula kvalmig. Bra.

Etiketten pryds av en bulldog, utklädd till -får man förmoda- Rudolf med röda mulen; en karaktär som skapades av barnboksförfattaren Rober L. May 1939 och som sedan succesivt inlemmats i det amerikanska jultomte-narrativet. Enligt denna pseudomytologi håller jultomten till på Nordpolen tillsammans med en armé av nissar vilka tillverkar leksaker som sedan körs ut i en släde dragen av renar.

Varifrån nissarna rekryteras är höljt i dunkel även om det finns en hel del arktiska folk att välja mellan; inuiter, tjuktjer och grönländare bara för att nämna några. Med sedvanlig antropologisk fingertoppskänsla passar folkobob på att upplysa läsekretsen om att ordet eskimå - som beteckning för en person tillhörande en eskimåspråkstalande grupp - bör undvikas.

Quinn the Eskimo 

Den irländske litteraturkritikern Vivian Mercier (1919-1989) har gått till historien genom sin minst sagt kärnfulla recension av Samuel Becketts absurdistiska drama  I väntan på Godot:

 "A play in wich nothings happens...Twice".

Det samma kan till viss del sägas även om Bob Dylans Quinn the Eskimo (The Mighty Quinn). Men bara nästan, för till skillnad från I väntan på Godot - där ingen verkar veta  vad som ska ske när Godot väl kommer - så är sångjaget i Quinn the Eskimo desto tydligare: Quinns ankomst kommer att innebära en avsevärd förändring till det bättre för människorna

Ev'rybody's building the ships and the boats

Some are building monuments

Others, jotting down notes

Ev'rybody's in despair

Ev'ry girl and boy

But when Quinn the Eskimo gets here

Ev'rybody's gonna jump for joy

Come all without, come all within

You'll not see nothing like the mighty Quinn

Men även om Quinn the Eskimo beskriver vad som skall hända så  lämnas  frågorna hur och varför därhän. Människorna i sången verkar ju i allt väsentligt leva fullgoda liv. De bygger skepp, reser monument och skapar kultur (även om det senare förminskas en smula av formuleringen  "jotting down notes"). Ändock befinner de sig alla "in despair". Hur kan detta förstås?

Kanske har den frenetiska verksamheten i själva verket uppstått ur missnöje och livsleda. Skeppen byggs för att kunna ta sig någon annanstans och monumenten -vare sig det nu är statyer eller höghus- är enbart fåfänga försök att skapa ordning och beständighet i en kaotisk  värld. I ljuset av detta blir förstås all litteratur - oavsett om det är Ferrante eller Shakespeare - ingenting annat än just "jotted down notes".

I den tredje versen stiger berättarjaget fram för att berätta om sig själv. Han hävdar att han -med vissa undantag- är som de flesta, men vad detta egentligen innebär är omöjligt att säga då beskrivningen görs med hjälp av hemmasnickrade idiomatiska uttryck:

I like to do just like the rest, I like my sugar sweet

But guarding fumes and making haste

It ain´t my cup of meat

Ev'rybody's 'neath the trees

Feeding pigeons on a limb

But when Quinn the Eskimo gets here

All the pigeons gonna run to him

Come all without, come all within

You'll not see nothing like the mighty Quinn

Bilden av att människorna som väntar på  Quinn the Eskimo trots allt  har det ganska bra bekräftas ytterligare i denna andra vers. Duvor äter ur händerna på dem och det enda som hotar idyllen är faktiskt Quinn själv. But when Quinn the Eskimo gets here / All the pigeons gonna run to him.  Det är inte utan att man börjar tänka på Franciskus av Assisi som ju brukade  predika för fåglarna. Dock är det mig obekant huruvida den helige Franciskus någonsin lurade bort fåglarna från sina bröder och systrar.

Av alla de hundratal låtar som Bob Dylan spelar in i tillsammans med The Band  i källaren 1967 så är Quinn the Eskimo antagligen den allra mest kända; detta trots att inspelningen inte ges ut officiellt förrän 1992 (även om en liveupptagning från Isle of Wight konserten finns med på Selfportrait). Istället vilar Quinn the Eskimo's berömmelse på den engelska popgruppen Manfred Manns version - The Mighty Quinn-  från 1968.

Kontrasten mellan Mannfred Manns The Mighty Quinn och  Bob Dylan och the Bands Quinn the Eskimo är slående: Mannfred Manns framförande är energiskt , nästan Hare Krishna-extatiskt och med Klaus Voormanns flöjt som en pastoral accent.  Dylan and the Bands inspelning är i jämförelse betydligt mer återhållen. Låten inleds lite försiktigt vacklande och efter en stund kommer sången in, lågmäld och en aning släpande. Dylan röst uttrycker tvekan snarare än förundran. Som om han inte riktigt tror på det han sjunger.

Och kanske är det precis just så det ligger till. I bookleten till Biograph-boxen återges ett citat där Dylan kommenterar Quinn the Eskimo: "I don't know what it was about. I guess it was some kind of a nursery rhyme." 

Dylan är förstås i gott sällskap. Inte heller lyssnaren förstår vad Quinn the Eskimo handlar om. Mer än att den ger uttryck för en allmänmänsklig känsla av att allt kunde vara bättre och att den som skall göra't helst ska vara någon annan än en själv.

Nils Oscar Winterbrygd och Arthur McBride

Nils Oscar Winterbrygd 3,5%

När detta skrivs står andra advent för dörren. Det är således hög tid att ta sig an julölen. Först ut är Nils Oscars brown ale Winterbrygd. 

Färgen är mörkt rödbrun och helt klar. Doften är förhållandevis svag med lite russin och prickig korv. Skummet är tätt och stabilt utan att skjuta i höjden. Behaglig kolsyra. Det är mycket bröd och beska i smaken. En skiva danskt rågbröd flimrar förbi min inre syn. Kanske har den sovlats med den ovan nämnda korven då det finns en lite "fet" och rökig ton i den långa eftersmaken. Rekommenderas.

Arthur McBride

En sång som utspelar sig under julen brukar så småningom - på gott och ont - bli till just en julsång. Men ingen regel utan undantag; ta till exempel folksången Arthur McBride som skildrar hur  två  kusiner en juldagsmorning rådbråkar några engelska militärer som försökt värva dem till armén.

Till en början är dock stämningen god och de både sällskapen utbyter artighetsfraser:  

"Good morning, good morning", the sergeant he cried.

"And the same to you gentlemen", we did reply
Intending no harm but meant to pass by
For it bein' on Christmas mornin'

Det hela utvecklar sig snart en ny riktning när den engelska sergeanten - i bästa bilhandlarstil- försöker sälja in  en tillvaro i drottningens tjänst:

"For a soldier, he leads a very fine life,
And he always is blessed with a charming young wife
And he pays all his debts without sorrow or strife
And he always lives pleasant and charming

And a soldier he always is decent and clean
In the finest of clothing he's constantly seen
While other poor fellows go dirty and mean
And sup on thin gruel in the morning"

Kusinerna betackar sig ("And although that we´re single and free / We take great delight in our own company") vilket inte faller i god jord ("Oh no", says the segeant, "I´ll have no such chat / And neither will i take it from  snappy young brats); varpå det hela övergår i handgripligheter:

And we havin' no money, paid them off in cracks.
We paid no respect to their bloody backs,
And we lathered them there like a pair of wet sacks
And left them for dead in the morning.
               
 Arthur McBride har en lång historia. Sången sjungs både på Irland och i Skottland under 1800-talets första hälft men får sin största spridning i Paul Brady och Andy Irvins version (inspelad och utgiven 1976). Det är också denna som ligger till grund för Dylans tolkning på  Good As I Been to You - det första av två akustiska album med folksånger som Dylan spelar in i sin hemmastudio 1992-93.

Frågan om varför Bob Dylan år 1992 dammar av just Arthur McBride inbjuder förstås både till spekulation och Ad Hoc-resonemang. Med detta sagt kan vi ändå  konstatera följande:

För det första: Arthur McBride  utgör en diskret kommentar till den nymornade krigschauvinism som följde i spåren av Operation Desert storm 1991. Men till skillnad från sånger som beskriver krigets konsekvenser (till exempel Bob Dylans egna John Brown eller Eric Bogles The Band Played Waltzing Matilda)  - vilka ofta andas en uppgiven pessimism - är skildringarna av värvningsförsök (såsom Almanac Singers Billy Boy och Phil Ochs Draft Dodger Rag) istället humoristiska och öppet antiauktoritära; ett förhållningssätt som kanske även ligger nära Dylans eget.

Den raljerande humorn i dessa antivärvningssånger verkar i sin tur vara framsprungen ur den dramaturgiska premissen i sig: Civilisten befinner sig  på hemmaplan och därmed i ett överläge gentemot den uniformerade rekryteraren. Den senare har inget av värde att erbjuda vilket gör att han själv -och i förlängningen det militärindustriella komplex som han representerar - kan kläs av och förlöjligas.

För det andra:  Arthur McBride har en struktur  där slutet av varje rad assonerar enligt  modellen AAAB CCCB varav B:et alltid är ett ing-ljud. Formen är som klippt och skuren för Dylan som ju är mästaren på att få ord och stavelser att haka fast i varandra.

Att ArthurMcBrides sockersöta melodi dessutom kontrasterar fantastiskt fint med Dylans "velvet barbwire voice" är bara grädden på det proverbiala moset.