Mariestads Julebrygd och The Boxer

Mariestads Julebrygd 3,5%

Så här i mellandagarna är det lätt att känna att julen börjar gå mot sitt slut. Men än är det för tidigt att kasta in tomteluvan. Utan vidare omsvep öppnar folkobob därför en Mariestads Julebrygd.

Färgen är djupt brunröd. Skummet är grovt och sjunker undan snabbt utan särskilt mycket kläng. Lätt maltig doft. Kolsyran är i kraftigaste laget. Smaken är rund med bra balans mellan det beska och söta. Lite syrlig eftersmak med lite kaffe och äpple.

Namnet till trots bryggs ölet Mariestads inte längre i staden Mariestad utan på Spendrups anläggning i Grängesberg. Förutom ölmärket Mariestads så är Vänerns pärla förstås även intimt förknippad med den klimatsmarta förvaringslösningen Unicaboxen. Dessvärre har även tillverkningen av Unicaboxar upphört.

The Boxer

När Bryan Singers film X-men gick upp på biograferna sommaren år 2000 inleddes också den superhjälterenässans som än idag dominerar biografutbudet. Kritiker och filmvetare har ofta försökt förstå genrens dragningskraft genom att fokusera på den postmoderna människans stegrade behov av berättelser med tydliga gränser mellan gott och ont och rätt och fel. Förklaringen kan kanske stämma, men bara kanske. För egen del tror tror jag att de maskerade hjältarnas framgångar istället kan säga något om hur den senmoderna människan ständigt tvingas att skapa, bygga och växla mellan allt fler och allt mer komplexa identiteter.

Detta skulle i så fall också kunna förklara det ökade intresset för Bob Dylan, en artist vars hela karriär kan ses som en enda lång identitetslek (se till exempel Heinrich Detering och Stephen Scobie). Sett ur detta perspektiv kan det vara intressant att ta en närmare titt på en av de allra mest desavouerade låtarna i Bob Dylans digra katalog, nämligen den tolkning av Paul Simon och Art Garfunkels The Boxer som man hittar på albumet Self Portrait (1970).

Till att börja med kan vi konstatera att Simon och Garfunkels The Boxer  - till skillnad från de övriga pop- och countryklassikerna på skivan - fortfarande ligger på hitlistorna när Dylan går in i studion våren 1969. Detta väcker såklart en del frågor. Är det så att han helt enkelt diggar låten eller ska låtvalet ses som en slags metaironisk kommentar till fenomenet Simon and Garfunkel; en duo vars musik representerar just den typ av ultraharmonierande folkpop som Dylan ursprungligen reagerade mot? I Dylans händer blir The Boxer således ett prisma där flera identiteter bryts mot varandra.

I fem verser berättar en ung (?) man om hur han som pojke kommit till New York för att söka lyckan och sedan levt ett hårt liv bland luffare, daglönare och prostituerade. Asking only workman's wages / I come looking for a job / But I get no offers / just a come-on from the whores on seventh avenue /.  

Det är förstås lätt att dra paralleller till Dylans egna bakgrund. Eller kanske är det riktigare att tala om bakgrunder,  för det finns ju som bekant flera versioner. Alltifrån romantiserade versioner av verkligheten till rena påhitt och falsifikationer - inte sällan underblåsta av Dylan själv. Men även om man helt bortser från textens biografiska resonansbotten så tillför berättelsen  ändå en ny sida i  "identitetsprismat": Varje gång en berättelser framförs - oavsett om den läses eller sjunges - måste den ju också i någon mån gestaltas, och kanske gäller detta särskilt texter som har ett tydligt berättarjag. Det går inte att ducka - den person som framför texten måste för en stund bli jaget i sången.

När det gäller Dylans tolkning av The Boxer finns det dessutom två jag. Till ett lågmält countryackompanjemang sjunger han duett med sig själv. Om  nu duett är det rätta ordet. De två rösterna möts inte riktigt och ibland får man en känsla av att de snarare sjunger var för sig, som om de olika delarna av Dylan är oförmögna är mötas och sammansmälta.

I den tredje, avslutande versen ändras fokaliseringen till ett tredjepersonsperspektiv och den skrämde pojken har ersats av en ärrad boxare:

In the clearing stands a boxer
And a fighter by his trade
And he carries the reminders
Of ev'ry glove that laid him down
Or cut him till he cried out
In his anger and his shame
"I am leaving, I am leaving"
But the fighter still remains.... 

Det står klart att boxaren inte växt med framgångarna utan bara blivit bättre på att härda ut. Om även denna del av the Boxer finner gensvar hos Dylan är förstås omöjligt att säga, men det är tydligt att han vid sextiotalets slut gång på gång försöker göra upp med den begränsade roll som (delar av) hans publik  tilldelat honom.

I ett bortglömt forum i ett av internets alla dammiga vrår hävdar skribenten "Larry Geller" att de två rösterna i the boxer  ska förstås som att den gamle raspige folksångar-Dylan sjunger duett med den nye country crooner-Dylan. Kanske har han rätt men det är svårt -nästan omöjligt - att höra hur de två stämmorna egentligen låter. Man önskar förstås att The Bootleg Series vol. 10: Another Self Portrait (2013) hade innehållit ett par remastrade versioner där de två rösterna kunde höras var för sig, men tyvärr kringå albumet The Boxer helt.

Dylan har bara sjungit  The Boxer live vid sju tillfällen (samtliga gånger i september 1999). Jag har i skrivande stund inte hört någon inspelning från dessa konserter men det skulle utan tvekan  vara intressant att få reda på om Dylan sjöng den extra vers som Paul Simon ibland lägger till på sina konserter:

Now the years are rolling by me 
They are rockin' evenly
I am than I once was
And younger than I'll be
That's not unusual,
No, it isn't strange
After changes upon changes
We are more or less the same
After changes we are more or less the same 

Huruvida vår identitet utgörs av en oföränderlig kärna förtjänar förstås en fortsatt diskussion, men något säger mig att Bob Dylan varken vill eller behöver delta i den.