16 januari 2018

Åre och Thunder on the Mountain

Åre 3,5%

folkobob fortsätter sin lilla odyssé genom Jämtlands bryggeris sortiment av trekommafemmor och häller utan vidare omsvep upp den ljusa lagern Åre.

Färgen är  guldgul och nästan helt klar. Fluffigt skum utan kläng. Brödig doft. Smaken är rund med franskbröd och en försiktig beska.  Det finns också en lite fet ton som balanserar  någonstans mellan smörkola och prickig korv. Diskret kolsyra.

Med tanke på den järnhårda konkurrens som råder inom produktsegmentet "ljus lager" står sig Åre bra, även om jag nog tyckte att Jämtlands Bärnsten var snäppet bättre. Dock har jag inte parallellprovat de två så jag unnar mig därför lyxen att inte ge något definitivt svar i frågan.

Den jämtländska tätorten Åre har förstås inte bara gett namn åt ölet Åre utan även åt Åreskutan - berget som majestätiskt tornar upp sig över samhället och som sommartid kan bjuda på hejdundrande åskoväder.


Thunder on the Mountain

Jag har har alltid gillat de ordrika Dylanlåtarna mest; de som tillsynes är framsprungna ur ett ohejdbart semantiskt flöde som villkorslöst tvingar musiken att anpassa sig efter texten istället för tvärtom.  Även om de musikaliska uttrycken kan skifta, så kännetecknas inledningsraderna nästan alltid av en hänsynslös effektivitet.  Emblematiska rader  som Far between  sundowns finnish an' midnight's broken toll / We ducked inside the doorway thunder crashing (Chimes of Freedom) och The sweet pretty things are in bed now of course / The city fathers they´re trying to endorse / The reincarnation of Paul Revere's horse (Tombstone Blues) snarare knuffar än leder lyssnaren in i texten.

Ett annat exempel på en låt där Dylan  verkar  ha mejslat fram texten ur ett kompakt block av lyrisk textmassa är Thunder on the Mountain från Modern Times (2006). Omslagets framrusande taxibil från 1947 låter oss förstå att albumets titel snarare är ett utslag av lekfull ironi än en programförklaring, och som för att ytterligare understryka att inget är nytt under solen inleds Thunder on the Mountain  med en skojfrisk Bibelallusion:

Thunder on the mountain, fires on the moon
There´s a ruckus in the alley and the sun will be here soon
Today's the day, gonna grab my trombone and blow 
Well, theres hot stuff here and it´s everywhere I go

I Bibeln beskrivs mötet med Gud så här: "När det blev morgon den tredje dagen började det åska och blixtra, ett tungt moln låg över berget och det hördes en stark hornstöt. Alla som var i lägret blev förfärade. Då förde Mose folket ut ur lägret att möta Gud. De ställde sig nedanför berget" (2 Mos 19:16-17). Sångjaget i Thunder on the Mountain verkar dock inte särskilt förfärad - istället framstår han som upplivad och en smula genstörtig. Alla som har ögon att se med och öron att höra med kan tyda tecknen: Gud har (åter-) kommit och det är nu dags att rulla upp ärmarna och sätta igång med det som verkligen behöver göras:

Thunder on the mountain, rolling like a drum
Gonna sleep over there, thats where the music coming from
I don´t need any guide, I already know the way
Remember this, I´m your servant both night and day

The pistols are poppin' and the power is down
I'd like to try somethin' but I'm so far from town
The sun keeps shining' and the North Wind keeps picking up speed
Gonna forget about myself for a while, gonna go out and see what others need

Trots att  sångjaget högt och tydligt proklamerar sin önskan om att leva ett rättfärdigt liv så känns Thunder on the moiuntain aldrig allvarstyngd och påbjudande. Detta beror dels på det uppenbart humoristisk tonfallet och dels på att den existentiella tematiken hela tiden interfolieras av prosaiska, om än inte alltid så smickrande, reflektioner kring kärleken och samlivet:

I've been sitting down studying the art of love
I think it will fit me like a glove
I want some real good woman to do just what I say
Everybody got to wonder whats's the matter with this cruel world today

I got the porkchops, she got the pie
She ain't no angel and neither am I 
Shame on your greed, shame on your wicked schemes
I'll say this, I don't give a damn about your dreams

Introt till låten utgörs av ett associativt oväder där  ett mullrande trumspel då och då interpunkteras av en ljungande gitarrvigg. Snart stampar en charmig och slitstark blues igång. En vers per tolva och två takter mellan varje vers. Ett gitarrsolo av Scotty Moore-typ. Det hela är klassiskt, för att inte säga arketypiskt.

Kanske förstås de tolv fyrradiga verserna bäst just som en serie fristående bluesaforismer vilka  hämtat sin näring från gospellyrikens bildspråk och (ibland) drastiska världsbild. Eller åtminstone gäller det för elva av verserna... den andra versen viks nämligen något överraskande åt en gråtmild och helt igenom icke-ironisk betraktelse av R&B-stjärnan Alicia Keys:

I was thinkin' 'bout Alicia Keys, couldn't keep from crying
When she was born in Hell's Kitchen, I was living down the line
I'm wondering where in the world Alicia Keys could be
I been looking for her even clear through Tennessee

Att namnet Alicia Keys helt plötslig dyker upp i en Bob Dylan-låt orsakar förstås en viss förvåning. Som väntat är Dylan själv måttligt intresserad av att kommentera saken vilket lämnar fältet öppet för diverse musikjournalistiska spekulationer. Några av dem går ut på att Bob Dylan genom åren visat sig vara sällsamt uppdaterad när det gäller samtida populärmusik och att omnämnandet helt enkelt kan ses som slags tecken på uppskattning. Att Alicia Keys dessutom är ett minst sagt suggestivt namn är bara grädden på det proverbiala moset.

Andra - som Dylanologen och mångsysslaren Tony Attwood - går något längre och pekar på det faktum att Alicia Keys dessutom är en känd filantrop som lägger ner både tid och pengar på olika välgörenhetsprojekt. Med andra ord är hon inte bara en stor soulsångerska utan även det altruistiska ideal som då och då skymtar fram  i Thunder on the Mountain ("...gonna go out and see what others need") och som effektfullt kontrasterar mot sångjagets betydligt krassare livshållning.

På det hela taget är Thunder on the mountain ganska typisk för det tidiga tvåtusentalets Bob Dylan -såväl stilistiskt, tematiskt som musikaliskt .  Förutom för den där versen om Alicia Keys då.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar