Kôbbeöl och Solid Rock (live version 1981)

Kôbbeöl 3,5%

Så har det återigen blivit dags för ett öl från Grebbestad bryggeri. Denna gång är det den ljusa lagern Kôbbeöl.

Svag doft av ljust bröd. Kolsyran är diskret. Färgen är ljust halmgul och helt klar. Det grova skummet sjunker undan långsamt  utan att lämna några rester. Rena och tydliga malttoner, men överlag något tunn. Beskan är torr och långvarig. Lite müsli i avslutet.

Kôbbe är ett dialektalt ord som avser en slät klippa som sticker upp ur havet. Etymologiskt är det samma kubbe som vi hittar i kubbsäl, ett djur som gärna solar på släta klippor.

Solid Rock (live version 1981)

Herre, min klippa, min borg och min räddare, min Gud, berget som är min tillflykt, min sköld och mitt starka värn, min fristad. (Psaltaren 18:3)

Under de senaste åren har vi kunnat se en radikal omvärdering av Bob Dylans kristna period. Det finns förstås flera förklaringar till denna omsvängning.

En anledning kan vara att det tillkommit nya generationer av lyssnare och Dylan-entusiaster, en publik  som på sin höjd var haklappsbarn när Dylan blev bekännande kristen och därför inte heller upplevde omvändelsen som ett personligt svek.

En annan orsak till det ökade intresset för Dylans kristna period beror på att gospelmusiken numera omfamnas även av en ickereligiös publik. Det ökade intresset för gospelmusik har i sin tur lett till en större förståelse för genrens specifika musikaliska uttryck och textvärldar. Michael J Gilmour, en kanadensisk teolog som särskilt intresserat sig för kopplingen mellan religion och populärmusik, skriver så här i The Gospel according to Bob Dylan (2011):

I think we can also safely surmise that Bob Dylan genuinely enjoys gospel music. Quite apart from theories of personal crisis and conversion or theological questions both Jewish and Christian, we should remeber that gospel music has deep roots in American culture. Dylan's longstanding appreciation for and knowledge of the American music tradition is well documented. Between 1979 and 1981, he indulged himself in in gospel as yet another musical form. (...) Those uncomfortable with the religious dimensions of Slow Train Coming, Saved and Shot of Love might do well to think of Dylan´s so-called conversion as a transformaion analogous to his earlier musical twists and turns.

Av de tre album Gilmour nämner är Saved (1980) utan tvekan det mest gospelorienterade. På skivan hittar vi bland annat Solid Rock, en låt som inleds med en refräng i vilken Gud och gudstron liknas vid en evig, orubblig klippa:

Well, I´m hangin' on to a solid rock
Made before the foundation of the world
And I won't let go, and I can't let go, won't let go
And I can't let go and I cant't let go no more

Inom gospelmusiken är refrängen alltid överordnad versen. Synkoperad och trestämmigt framsjungen utgör den inte bara sångens centrum utan även dess början och slut. Hos Dylan är det däremot sällsynt att refrängen föregår versen. Utom på Saved förstås, där det händer fyra gånger.

Men det är inte bara strukturen i Solid Rock som påverkats av gospelgenren, även textmässigt märks inflytandet. Det är knappast några teologiska hårklyverier eller religiösa spetsfundigheter som presenteras. Istället återges gospelns dikotoma världssyn; det är köttet mot anden, frälsningen mot fördömelsen.

Perspektivet är också strängt individualistiskt. Även om slaget mellan gott och ont är globalt - för att inte säga universellt - utkämpas själva striden i varje människas inre. Detta resonemang dras till sin spets i Solid Rock när sångjaget konstaterar att Jesus har plågats och dött för just hans skull:

For me He was chastised, for me He was hated
For me He was rejected by a world that He created
Nations are angry, cursed are some
People are expecting a false peace to come.

 It's the ways of the flesh to war against the spirit
Twenty-four hours a day you can feel it and you can hear it
Using every angle underneath the sun
And He never give up 'til the battle's lost or won

Refrängens bild av sångjaget som klamrar sig fast vid en klippavsats förmedlar en känsla av desperation. Att förlora fästet blir detsamma som att förlora själva livet. Den desperata känslan matchas och förstärks i sin tur ytterligare av albumversionens nerviga och funkiga gospelrock.

Hösten 2017 ges Trouble No More: The Bootleg Series Vol. 13 ut. Albumet består av liveinspelningar från framträdanden under gospelåren 1979-81 och inte helt oväntat hittar vi flera olika versioner av Solid Rock. Det är fascinerande att höra hur låten successivt förändras och mot bättre vetande är det svårt att inte se transformationerna av Solid Rock som reflektioner av Dylans andliga utveckling.

Den kristna tron, beskriven som a solid rock, utgör till en början ett skydd och ett värn för den nyfrälste Dylan. Hösten 1979 framförs Solid Rock hetsigt och obstinat. Dylan befinner sig i en grindvaktarfas där det gäller att avvärja hoten och identifiera avfällingarna  utan att förlora fotfästet.

Två år senare ( Philadelphia den 23 oktober 1981) är Solid Rock fullständigt förändrad. Dylan har sedan en tid rört sig bort från den evangeliska rörelsen och detta avspeglas också i musiken. Solid Rock är nu långsam och eftertänksam, jazzigare och öppnare. Kanske tyder det på en andlig mognad. Klippan representerar nu  en stabil grund att stå på snarare än något att klamra sig fast vid.

Monkey Business APA och Tweeter and the Monkey Man

Monkey BusinessAPA 3,5%

För någon vecka sedan fick folkobob en hoper trekommafemmor av trummisen i Slackerville Zoo som varit och besökt släktingar i Uppsala. Då mina kunskaper om Uppsalas dagligvaruhandel är något begränsade kan jag dessvärre varken ge någon närmare information om var ölen är inköpt eller hur spridd den är.  Tips från läsekretsen mottages därför tacksamt! 

Nåväl. En av flaskorna  var Monkey Business APA från Fjäderholmarnas bryggeri, en trekommafemma som folkobob hittills inte påträffat i Skåne.

Färgen är bärnstensfärgad och inte helt klar. Fast och tätt skum med visst kläng. Aprikos i doften och apelsin och grape i smaken. Dock är det den långvariga humlebeskan som dominerar. Även om det finns lite sötma i avslutet är Monkey Business överlag ganska torr och krispig. 

Tweeter and the Monkey Man

Såhär med facit i hand och från åskådarbänk betraktat framstår Traveling Wilburys som rockhistoriens trivsammaste medelålderskris. När debutalbumet Traveling Wilburys vol. 1 spelas in 1988 består gruppen av Tom Petty (38 år), Jeff Lynne (41 år), George Harrison (45 år) Bob Dylan (47 år) och Roy Orbinsson (52 år). Och även om ingen -inte ens Roy Orbinsson - kan ses som en uträknad föredetting så är det nog ett rimligt antagande att alla fem brottas med en känsla av att den bästa tiden ligger bakom dem. 

Traveling Wilburys vol. 1 är en skiva vars lekfullt avslappnade anspråkslöshet är svår att värja sig emot. Förvisso finns det ett allvar i botten, men det lätt skruvade går hela tiden sida vid sida med det uppriktiga och det sköra.  Albumet spelas in som ett kollektiv under fingerade namn, men det musikaliska uttrycket tillsammans med sånginsatserna  ger en hyfsat tydlig fingervisning om vem som har haft låtskrivaransvaret på respektive spår.

Av albumets tio låtar är Bob Dylan huvudsaklig upphovsman till minst tre. En av dem är Tweeter and the Monkey Man - en rafflande noir-historia som hämtar näring både från Bonnie´n Clyde och Romeo och Julia:

Tweeter and the Monkey Man were hard up for cash
They stayed up all night selling cocaine and hash
To an undercover cop who had a sister named Jan
For reasons unexplained she loved the Monkey Man

Tweeter was a boy scout before she went to Vietnam
And found out the hard way nobody gives a damn
They knew that they found freedom just across the Jersey Line
So they hopped into a stolen car took Highway 99

Som lyssnare blir man aldrig riktigt klar över vilken relation Tweeter och Monkey Man egentligen har till varandra. Är de kompanjoner eller älskande? En del av gåtan är förstås att Monkey Man är en man utan egenskaper. Till skillnad från Tweeter (om vilken  vi får veta att hon både är en genderbender, Vietnamveteran och före detta scout) förblir alltså berättelsens centralgestalt ett mysterium.

Inte heller får lyssnaren reda på om Jans kärlek till Monkey Man är besvarad. Oavsett vilket har de knappast något stöd att vänta hos the Undercover Cop. I tredje versen står det nämligen klart att  dennes antipatier gentemot  Monkey Man  inte enbart är yrkesmässig utan sträcker sig långt tillbaka i tiden. Vi förstår också att Jans kärlek till Monkey Man hotar att förstöra ett ekonomiskt fördelaktigt äktenskap:

The undercover cop never liked the Monkey Man
Even back in childhood he wanted to see him in the can
Jan got married at fourteen to a racketeer named Bill
She made secret calls to the Monkey Man from a mansion on the hill

Den observante lyssnaren  märker snart att Tweeter and the Monkey Man innehåller en mängd Bruce Springsteen-referenser. Förutom det faktum att själva sången skildrar en utkantstillvaro i New Jersey så hittar vi också en handfull titlar och allusioner: Allt ifrån Mansion on the Hill och Thunder Road till State Trooper och The River.

Man kan förstås fråga sig vad syftet är. En parodi? En blinkning till en kollega? Kanske är det resultatet av den slags självvalda begränsning om ibland gör underverk för kreativiteten.
Petty: "Jag utmanar dig att klämma in namnet på en Springsteen-låt i varje vers".
Dylan: "Taget!"

Det lugna och tillbakalutade treackordskompet  utgör en medveten kontrast till textens invecklade och komiskt uppskruvade intrig. Det känns som om Dylan framför sången med ett behärskat leende, väl medveten om att den som berättar ett skämt aldrig får skratta själv.

Men Tweeter and the Monkey Man är å andra sidan inte bara ett skämt och en skröna. Efter varannan vers drar nämligen refrängen fram som ett mörkt stråk. Lågmält  mässande och framsjungen av samtliga fem Wilburybröder leder refrängen tankarna till kören i ett grekiskt drama. Och faktum är att refrängen inte bara låter som kören i ett drama av Aiskylos; den fyller också samma funktion. Gång på gång understryker den vad berättelsen egentligen handlar om:

And the walls came down, all the way to hell
Never saw them when they´re standing
Never saw them when they fell

Väggarna som rasar utgör en något tvetydig metafor. Är det skildringen av ett existentiellt sammanbrott eller en bild av hur Tweeter och Monkey Mans inre fängelsemurar rämnar när de två slutgiltigt ställer sig utanför lagen?

Detta  definitiva gränsöverskridande sker - helt enligt den klassiska Hollywooddramaturgins regler - tre fjärdedelar in i berättelsen när Tweeter och Monkey Man i sjunde versen når fram till the point of no return:

Someplace by Rahway prison they ran out of gas
The undercover cop had cornered them said "Boy, you didn´t think that this could last"
Jan jumped out of bed said "There's someplace i gotta go"
She took a gun out of the drawer and said "It's best if you don't know"

The undercover cop was found face down in a field
The monkey man was on the river bridge using Tweeter as a shield
Jan said to the Monkey Man "I'm not fooled by Tweeter's curl
I knew him long before he ever became a Jersey girl"

Vad som till slut händer med Tweeter och Monkey Man får vi aldrig riktigt veta, och det är knappast någon slump att historien om Jan, Tweeter och Monkey Man slutar just på en bro - symbolen för övergången mellan det gamla och det nya.

I de två avslutande verserna möter vi ett berättarjag som ser tillbaka på det som har hänt. Vem detta "jag" är kan vi bara spekulera i, men med stöd av texten går det att utesluta såväl Undercover Cop och Jan som Tweeter och Monkey Man. Kvar blir då bara Bill, och kanske sitter han ensam och bortglömd på en spelklubb och tänker på Monkey Man:

Now the town of Jersey City is quieting down again
I'm sitting in a gambling club called the Lions Den
The TV set was blown up, every bit of it is gone
Ever since the news show that the Monkey Man was on

I guess I´ll go to Florida and get myself some sun
There ain't no more opportunity here, everything's been done
Sometime  I think of Tweeter, sometimes I think of Jan
Sometimes I don't think about nothing but the Monkey Man

Det är förstås obegripligt att ingen ännu har gjort en teveserie av Tweeter and the Monkey Man.  Förhoppningsvis pågår i detta nu en brutal rättighetsstrid mellan HBO och Netflix.  Personligen skulle jag helst vilja se Joel Kinnaman i rollen som Tweeter, men det går förstås bra med vem som helst.

Tempel Cluster och The Groom's Still Waiting at the Altar

Tempel Cluster 3,5%

Så har det återigen blivit dags för ett suröl i folkobob. Cluster - Juicy sour är ett öl som fått en jämförelsevis stor spridning tack vare Bottl3,5hops samarbete med ICA. Ölet bryggs av Tempel Brygghus i Uppsala, ett bryggeri som gjort dig kända för öl med originella smakkombination och med snitsiga, hårdrocks-inspirerade namn och etiketter. Cluster är inget undantag då både fläder och rabarber finns med bland ingredienserna.

Färgen är ljust blekgul (flädersaft?) och inte helt klar. Doft av grape och tropisk frukt. Kolsyran är frisk men inte stickig. Skummet är frasigt och snabbt.Smaken är syrlig, men inte i extremänden av skalan.  Man hittar - inte helt oväntat - både rabarber och fläder i smaken men också lime och ljust bröd. Te i avslutet och en lång eftersmak med grapefrukt. Något simmig munkänsla.

På etiketten ser vi en eldpelare sträcka sig mot skyn. Rimligt kan man tycka då bryggeriets namn ofelbart för tankarna till Jerusalems tempel och dess brännoffer. En reminiscens av den gammeljudiska offerritualen lever fortfarande kvar i  kristendomens nattvard där man samlas vid kyrkans altare för att ta emot  köttet och blodet från Guds egna offerlamm.

The Groom's Still Waiting at the Altar

Det finns mycket som förenar The Groom's Still Waiting at the Altar med Caribbean Wind. Bägge låtarna skrevs och spelades in i samband med albumet Shot of Love och bägge låtarna lyftes bort för att sedan  återvända längs krokiga vägar. The Groom's Still Waiting at the Altar finns till exempel med på en kassettutgåva redan 1981, men låten läggs definitivt in som albumets sjätte spår när det ges ut på  CD 1990. 

Båda sångerna behandlar också en snarlik religiös och existentiell tematik, men där Caribbean Wind  inledningsvis andas livshunger och förväntan målar de två första verserna av The Groom's Still Waiting at the Altar istället upp en bild av förfall och andlig klaustrofobi - hur man än gör blir det ändå och oundvikligen fel:

Prayed in the ghetto  with my face in the cement
Heard the last moan of the boxer, seen the massacre of the innocent
Felt around for the light switch, felt around for her face
Been treated like a farm animal on a wild goose chase

Try to pure at heart, they arrest you for robbery
Mistake your shyness for aloofness, your silence for snobbery
Got the message this morning, the one that was sent to me
About the madness of becomin' what one was never meant to be

Den känsla av dekadent storstadsliv som inledningen förmedlar bekräftas och förstärks av musiken: En stötig och högljudd Chicagoblues som bara är ett myrsteg bort från sextiotalets Leopard-Skin Pill-Box Hat och Ballad of a Thin Man. Skillnaden är snarare kvantitativ än kvalitativ. The Groom's Still Waiting at the Altar är extra allt: Det är fler gitarrer och ett maffigare blås; samtidigt är det också tajtare och mer välpolerat.

I tredje versen introduceras en kvinna vid namn Claudette och kanske var det just hennes ansikte som sångjaget trevade efter i början av sången. Det är även oklart huruvida det är sångjaget eller Claudette som utsätts för förtal och skvaller (slander), men oavsett vilket verkar relationen ha varit mer än lovligt känslomässigt dränerande:

Don't know what I can say about Claudette that wouldn´t come back to haunt me
Finally had to give her up 'bout the time she began to want me
But I know God has mercy on them who are slandered and humiliated
I´d a-done anything for that woman if she didn´t make me feel so obligated

En annan likhet mellan The Groom's Still Waiting at the Altar och Caribbean Wind är de stora textmässiga skillnaderna som föreligger mellan de olika live- och studioversionerna. I ett liveframförande den 13 november 1980 (se till exempel Bootleg series vol. 13: Trouble no More) lyder  refrängen som följer: 

Oh, set my affection on things above
Let nothing stand in the way of that love
Not even the Rock of Gibraltar
If you see her on Fannin street 
Tell her that I still thinks she´s neat
And that the groom's still waiting at the altar

Formuleringen "... set my affection on things above" är hämtad från aposteln Paulus brev till församlingen i Kolossai (Kolosserbrevet 3:2). Är det strapatserna med Claudette som ligger bakom sångjagets önskan om att kunna flytta sitt fokus  till det ovanmänskliga? Det högstämda idealet står i skarp kontrast mot raderna om Fanning street - ett prostitutionsstråk i New Orleans som odödliggjorts av Leadbelly i låten med samma namn. En smula lågt kan man tycka och kanske är detta anledningen till att raden stryks i den studioinspelning som görs ett halvår senare. I slutet av april 1981 ser refrängen istället ut så här:

West of the Jordan, east of the Rock of Gibraltar
I see the burning of the stage
Curtain risin' on a new age
See the groom still waitin at the altar

Gibraltarklippan är inte längre en metafor för obetvinglig Gudskärlek, utan en faktisk geografisk punkt i en hemmasnickrad profetia om hur den nya tiden att randas väster om Jordanien och öster om Gibraltar.

Trots att  studioversionens refräng framstår som betydligt mer kryptisk än den tidigare liveversionen, överensstämmer studioversionen faktiskt bättre med sättet som Dylan sjunger låten på. Texten till The Groom's Still Waiting at the Altar ropas nämligen fram, sats för sats. Sångstilen för tankarna till bluessångare som Howling Wolf, men också till det sätt som slagord skanderas av ett demonstrationståg.  Eller kanske ännu mer en plakatbärande bibeltok som högljutt proklamerar att slutet är nära?

Det enda som de två refrängerna egentligen har gemensamt är just formuleringen "... the groom's still waiting at the altar", en rad som förstås är avgörande för hur texten skall tolkas. Bilden av Jesus som en väntande brudgum återkommer ett flertal gånger i Nya testamentet; till exempel skriver Paulus så här till församlingen i Korinth:

Jag vakar över er lika svartsjukt som Gud, jag har ju trolovat er med en enda man, Kristus, och vill överlämna en ren jungfru till honom. (2 Kor 11:2)

Även om dagens queerteologer tolkar äktenskapet med Kristus som en metafor för det queera och ickebinära, ger The Groom's Still Waiting at the Altar i slutändan stöd för en mer traditionell läsning. Paulus patriarkala bildspråk överensstämmer nämligen perfekt med den avslutande versen där förebuden om undergången hopar sig, samtidigt som sångjaget spekulerar i Claudettes själs- och könsliv. Enligt klassiskt mönster ställs respekterad maka mot bordellmamma i Buenos Aires:

Cities on fire, phones out of order
They're killing nuns and soldiers, there's fighting on the border
What can I say about Claudette? Ain't seen her since January
She could be respectfully married or running a whorehouse in Buenos Aires

Samtidigt är bilden av den väntande brudgummen en smula tvetydig. Väntar brudgummen på sångjaget, Claudette eller lyssnaren?

Grebbestad Påsköl och New Morning

Grebbestad Påsköl 3,5%

folkobob körde under påskhelgen bil genom Bohuslän och passade då på att att köpa ett gäng trekommafemmor från Grebbestad Bryggeri. Och då påsken som bekant inföll hyfsat tidigt i år passar folkobob på att förlänga denna ystra vårhögtid genom att prova ytterligare ett påsköl.

Färgen är mörkt kopparröd. Skummet är fluffigt och hyfsat långvarigt. Brödig och maltig doft med en diskret antydan av (jo, faktiskt) påskmust. Kolsyran är något stickig Ölet är fylligt men också ganska sött (kola och sirap). Mycket malt och vörttoner i smaken , men inte så mycket beska. Russin i avslutet.

På etiketten ser vi en färgglad tupp sprätta omkring i pastoral idyll.

New Morning

Trots att fågelvärlden vimlar av stolta örnar, kloka ugglor och kärlekskranka duvor råder det nog ingen tvekan om att det är tuppen som uppvisar den allra största symboliska diversiteten.

Ta till exempel den tibetanska buddhismen där människans åtrå och begär  - såväl materiellt som sexuellt - symboliseras av en röd tupp. Den som kan sin rockhistoria nickar förstås instämmande och sänder en tanke till Willie Dixons bluesklassiker Little Red Rooster  ("watch out strange cat people /little red rooster's on the prowl").

Inom den kristna kulturen representerar tuppen istället slut och  återfödelse.  När Petrus förnekar Jesus tre gånger innan tuppen gal beseglar han sin mästares öde samtidigt som hans egen omvändelse inleds. Det är tuppen som varje morgon hälsar dagen välkommen och som på kyrktornets flöjel trotsigt vänder näbben mot nya vindar.

Det är också denna tupp vi då och då möter hos Bob Dylan. I låten Don´t Think Twice It's All Right från 1963 bryter berättarjaget upp från ett stagnerat förhållande för att söka det nya och okända. Beslutet har - kan man gissa - växt fram under en längre tid, men det är först när tuppen gal som uppbrottet blir verkligt och definitivt: "When your rooster crows at the break of dawn / Look out your window and I'll be gone".

På titellåten till albumet New Morning möter vi återigen en tupp. Sju år har gått sedan hanen gol i Don't Think Twice It's All Right och Dylan lever nu ett tillbakadraget familjeliv i Woodstock. Kanske signalerar tuppen att en ny tid har randats; att sextiotalets strider, hets och positionerande äntligen är över:

Can´t you hear the rooster crowin'?
Rabbit runnin' down across the road
Underneath the bridge where the water flowed through
So happy just to see you smile
Underneath the sky of blue
On this new morning, new morning
On this new morning with you.

Eller så är tuppen just ingenting annat än en tupp. Bor man på landet hör man ibland en tupp, inget konstigt med det. För om föregångaren Nashville Skyline (1969) skildrade lantlivet med ironi och lekfull banalitet (till exempel  Peggy Day och Country Pie) så är New Morning istället helt befriad från subtextuella koder och metaforer:

Can´t you feel that sun a-shinin'?
Groundhog runnin' by the country stream
This must be the day that all of my dreams come true
So happy just to be alive
Underneath the sky of blue
On this new, morning, new morning
On this new morning with you.

New Morning är lika mycket en hyllning till livet självt som till den kvinna sångjaget delar det med, om de två delarna nu överhuvudtaget går att separera.  New Morning beskriver nämligen en existensiell synergieffekt; livskänslan ökar kärlekskänslan som ökar livskänslan som ökar kärlekskänslan....

Även den musikaliska inramningen erbjuder solsken och blå himmel. New Morning är en poplåt i dur som rent  melodimässigt påminner om en opolerad Beatleslåt. Dylan sjunger rättframt och chosefritt och den nasala crooner-tenoren från Nashville Skyline och Self Portrait har delvis ersatts av den gamla vanliga heslena rösten. Lyckligtvis kan vi  konstatera att den knivskarpa precisionen i fraseringen är intakt, för när trummorna slamrar och orgeln smetar ut är det Dylans röst som får skapa melodi och rytm i New Morning.

Ändå är det något som skaver. Kanske beror det på att varje vers inleds med en negerande fråga (Can't you hear that rooster crowin'? Can't you feel that sun a-shinin'?).  Negationen gör frågan ledande och det låter nästan som om sångjaget tvivlar på sin egen upplevelser och vädjar om någon slags bekräftelse.

 I Dylanbiografin Det är inte mig ni söker (2013) skriver rockjournalisten David Dalton så här:

Den dubbelgångare som han skapade till New Morning var den lyckliga familjefadern - den mest skrämmande av alla hans versioner av sig själv, och en mardrömslik tanke för fansen. (...) Att Dylan nu kastade sig in en stämning av pastoral enkelhet och evig familjelycka var en så extrem vändning att man (ännu en gång) inte kunde låta bli att undra: "Skämtar han med oss?"

Svaret på Daltons fråga är nog nja... Dylan själv beskriver tiden som föregick New Morning på följande sätt:

Vad var jag skyldig resten av världen? Ingenting. Inte ett skit. Pressen? Jag tänkte att det var lika bra att ljuga för den. Så mycket som möjligt lät jag allmänheten få uppfattningen att jag övergått till det idylliska och triviala. I mitt verkliga liv fick jag göra sånt som jag älskade mest, och det var allt som betydde någonting - matcher i knatteligan, födelsedagsfester, ta ungarna till skolan, campingturer, segling, åka flotte, kanotpaddling, fiske... Jag levde på skivroyalties. (ur Memoarer: Första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)

Man får knappast intryck av en människa i kris, och det är långt till det "skrämmande" och  "mardrömslika". Det enda som möjligtvis kan provocera är att Dylan varken gjorde en Little League talking blues eller en River Raft Rag.